---

👁 Image

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eugenie - Eugenius - Eugenius I - Eugenius II - Eugenius III - Eugenius IV Gabriel Condulmaro

👁 scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

---

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sydney, Hongkong, Manila, Singapur, Batavia,http://runeberg.org/img/nfbg/0550.4.png
Mauritius, Kapstaden, Plymouth och Cherbourg. De
under världsomseglingen gjorda vetenskapliga
iakttagelserna utgåfvos af Vet. akad. i 11 h. 1857
-61 (botanik, zoologi, hydrografi och meteorologi,
bearb. af N. J. Andersson, J. G. H. Kinberg,
K. H. Boheman, K. Skogman, K. J. Johansson
m. fl.). Färden skildrades populärt i arbeten af
N. J. Andersson (1853-54; öfv. på tyska, norska
och holl.) och K. Skogman (1854-55; öfv. på tyska,
2 uppl.). Ändrad till korvett 1876-77 och bestyckad
med 17 kanoner, användes E. under en följd af år
som öfningsfartyg för Stockholms exercisskolas
manskap. 1900 omändrades E. till kasernfartyg.
O. E. G. N.*

👁 illustration placeholder

Fregatten Eugenie, sådan den var tacklad och bestyckad under världsomseglingen.

Eugenius, romerska påfvar.

1. E.I, 654-657, blef, sedan Martin I deporterats
till Cherson, på kejsarens och exarkens befallning
vald till påfve. Han hade förut varit
påfligt sändebud (apokrisiarius) i Konstantinopel
och därvid visat sig såsom en man med ett
mildt, fredsälskande sinnelag, lämplig att åstadkomma
en försoning med kejsarhofvet. I den pågående
monoteletiska striden sökte han från början intaga
en medlande ställning, men tvangs slutligen
genom ett folkupplopp att uppgifva sin mot Bysans
försonliga ståndpunkt. Kejsarhofvet tillämnade
då E. samma öde, som drabbat hans föregångare,
men detta förekoms genom hans tidiga död. E. ärades
såsom helgon (åminnelsedag 2 juni).

2. E. II, 824-827, valdes såsom adelspartiets
kandidat till påfve och erkändes af kejsar Ludvig
den fromme. För att bringa ordning i de oroliga
förhållandena i Rom sände Ludvig sin son Lothar dit.
Denne lyckades med påfven och befolkningen åvägabringa
en uppgörelse, som tillförsäkrade kejsaren öfverhöghet
öfver Rom och kurian. Påfvevalet skulle enligt
denna förrättas af prästerskapet och adeln, men
före sin konsekration skulle den nyvalde påfven
i närvaro af ett kejserligt sändebud svärja kejsaren
trohet. Den svage Ludvig förmådde dock ej i någon
högre grad inverka på den påfliga politiken; under
den s. k. bildstriden intog kurian en annan ställning
än kejsardömet, och i rent kyrkligt afseende betecknar
E:s pontifikat snarast ett
ytterligare steg i påfvedömets emancipation från
den kejserliga öfverhögheten. På en synod i Rom 826
vidtogos på kurians föranstaltande viktiga åtgärder
för höjande af prästerskapets bildning och sedlighet.

3. E. III, 1145-53, abbot i
det cisterciensorden tillhöriga S.
Anastasiusklostret i Rom och lärjunge till
Bernhard af Clairvaux, hade från början att
kämpa emot stora svårigheter: flera kardinaler
motsatte sig hans val, och hans invigning måste
därför ega rum utanför Rom (i klostret
Farfa); i det härskande senatoriska partiet
hade han afgjorda motståndare. I dec. 1145 gjorde
han ett försök att återvända till Rom, men måste
redan efter några veckor åter taga sin tillflykt
till Viterbo. Vid samma tid (1 dec. 1145)
riktade han från Vetrolla till konung Ludvig VII
i Frankrike en uppmaning att taga korset, och det
andra korståget kom till stånd, ehuru ett allmänt
västerländskt korståg ingalunda eftersträfvades
af den påfliga politiken. För att öfvervaka
korstågsförberedelserna begaf sig E. 1147 till
Frankrike och Tyskland och höll 1148 en stor
synod i Reims, men återvände vid underrättelsen
om korsfararnas nederlag till Italien.
Han bannlyste - förmodligen på synoden i Cremona
1148 - Arnold af Brescia, som efter att 1145 ha
åter upptagits i kyrkans sköte under E:s frånvaro
ånyo påbörjat sin reformatoriska verksamhet och
förbundit sig att försvara republiken. I förbund
med konung Roger af Sicilien lyckades E. komma till
rätta med det republikanska partiet och återvände
till Rom i slutet af 1149, men måste redan i juni 1150
åter lämna staden. Han underhandlade nu med konung
Konrad om ett tåg till Rom för att bringa ordning i
förhållandena; tåget beslöts, men Konrad dog redan i
febr. 1152. Hans efterträdare Fredrik I förband
sig visserligen att återupprätta påfvens gamla
myndighet i Rom mot löfte om kejsarkronan, men hann
icke utföra sitt löfte, innan E. afled 8 juli 1153.
1872 blef han af Pius IX beatificerad.

4. E. IV Gabriel Condulmaro (1431- 47)
tillhörde en veneziansk köpmansfamilj och föddes
1383. Från början var han medlem af
celestinkongregationen, blef senare biskop af
Siena och 1408 kardinal samt legat i Ancona och
Bologna. Vid sin upphöjelse på påfvestolen
saknade han egentligen alla förutsättningar
för sin uppgift, i det han hvarken hade
stora vyer, politisk erfarenhet eller djupare
teologisk bildning. Och samtidigt hade han
alltifrån början af sitt pontifikat att kämpa
mot de största svårigheter. Men hvad
som brast honom i begåfning och insikter,
ersattes af en målmedveten uthållighet och en icke
ringa hänsynslöshet. Redan några dagar efter sitt
val hade han sammankallat ett kyrkomöte till Basel (se
Baselkonsiliet), men då han däri snart såg en fara
för kurians maktställning, sökte han redan i slutet
af 1431 att upplösa detsamma. Härur uppväxte mellan
konsiliet och kurian en konflikt, som ledde till,
att E. upplöste kyrkomötet, under det att detta
förklarade E. afsatt. Småningom lyckades
emellertid E. besegra den konsiliära rörelsen,
framför allt på grund af dess egna missgrepp och
öfverdrifter, men ock genom en kraftig och
målmedveten politik, som höjde påfvedömets

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

---

👁 Valid HTML 4.0!
👁 All our files are DRM-free

---