---

👁 Image

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Warriston, Archibald Johnston - Varrisåvattnen - Varro, släkt - Varro, 1. Cajus Terentius - Varro, 2. Marcus Terentius, Reatinus

👁 scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

---

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i sin presbyterianska ifver och andligen nog den mest
betydande af sin samtids presbyterianska ledare i
Skottland. Jfr W. Morison, "Johnston of W." (1901).
V. S—g.

Varrisåvattnen, kronopark i Jokkmokks och Vargiså
revir af Nedre Norrbottens distrikt, Norrbottens län,
har bildats vid afvittringen af gammal kronomark
enligt k. br. 24 okt. 1871 och 30 okt. 1874. Areal
133,851 har (1915).
S—r.

Varro, romerskt familjenamn tillhörande släkten
Terentius. Särskildt kända äro: 1. Cajus Terentius V.,
konsul 216 f. Kr. med Lucius Aemilius Paullus; V.,
som enligt uppgift skulle ha stått i sin faders
slaktarbod, tillhörde oppositionspartiet mot
senaten och hade särskildt medverkat därtill, att
M. Minucius 217 erhöll lika myndighet med diktatorn
Q. Fabius, hvars försiktiga krigföring misshagade
mängden. Själf blifven konsul, visade V. sig ej
vuxen sin uppgift. Det var han, som föranledde
den för romarna olyckliga striden vid Cannæ (se
d. o.) 216. V. räddade sig ur denna och blef vid sin
återkomst hälsad af senaten med tacksägelse, därför
att han ej "misströstat om staten". V. förde också
befäl i kriget under de två närmast följande åren
och sändes år 203 i en beskickning till Macedonien
och 200 till Afrika. — 2. Marcus Terentius V.,
med tillnamnet Reatinus, f. 116 f. Kr. i staden
Reate i sabinlandet, d. 27 f. Kr., tillhörde
en gammal sabinsk släkt, hvars medlemmar redan
längesedan hade vunnit tillträde till senaten i
Rom. V. deltog i statslifvet, beklädde flera ämbeten,
var underfältherre åt Pompejus i sjöröfvarkriget och
erhöll som sådan corona navalis. Han var med äfven
i kriget mot Mithradates och stred — såsom vän af
författningspartiet — på Pompejus’ sida mot Cæsar i
Spanien 49, men måste ge sig fången. Cæsar skänkte
honom tillgift och gaf honom i uppdrag att anordna
statsbibliotek i Rom. Längre fram, år 43, råkade V. i
fara genom aktförklaring från M. Antonius, hvilken, ej
nöjd med att beröfva honom egendom, särskildt litterär
sådan, satte hans namn på proskriptionslistan. Räddad
genom en vän, fick han nu fullfölja sitt lifs ideal
och egna sig åt vetenskapliga sysselsättningar. I
sin ungdom undervisad i filologi af L. Aelius
Stilo och i filosofi af Antiochos från Askalon,
stod V. i närmaste beröring med tidens litterära
storheter. Särskildt kunna här nämnas M. Tullius
Cicero och T. Pomponius Atticus. Han gällde med
full rätt som Roms lärdaste man och mest produktive
skriftställare på sin tid. Kyrkofadern Augustinus,
som hämtat och därigenom ock bevarat åtskilligt ur
V:s skrifter, säger om denne, att V. läst så mycket,
att man måste förundra sig öfver, att han haft tid
att skrifva något, och skrifvit mer, än man kan tro
någon ha läst. En förteckning öfver V:s skrifter,
hvilken Hieronymus meddelat, ehuru i ofullständigt
skick, har återfunnits i företalet till Rufinus’
Öfversättning af Origenes’ Homilier (handskrifter i
Arras och Paris). Med ledning af denna förteckning
har F. Ritschl beräknat V:s skrifter till 74 arbeten
i 620 böcker. V:s skriftställeri var lika mångsidigt
och vidtomfattande som hans kunskaper. På en gång
skald och prosaist, visar han sig högst olikartad i
stil och komposition, än varm och liffull, än torr och kall, än
bred och ordrik, än sammanträngd och kortfattad. Men
genom hela hans skriftställarskap går som en röd
tråd det fosterländsk-fornromerska syftet. V. ville
nämligen häfda den fornromerska anden med förfädernas
enkla, kärnfriska lefnadsordning, "då talet luktade
lök, men sinnelaget var godt", och låta den gamla
tiden framträda i all sin styrka emot den nya med dess
förslappande och fördärfliga väsen. Man ser öfverallt,
huru den mångkunnige och mångförfarne mannen vill
använda, hvad han förvärfvat af andliga skatter,
att inför vida kretsar framställa bilden af Roms
verkliga storhetsperiod, låta folket likasom i en
spegel skåda sina anor. Bland V:s skrifter må här
följande framhållas. Saturæ Menippeæ (150 böcker)
var en samling på vers och prosa i den brokigaste
omväxling (äfven af versmått) författade satirer,
som utgöra efterbildningar efter Menippos (se
d. o.), ämnade att under skämt förkunna sanning och
sedelära. De äro, på några obetydliga fragment och
titlar när, förlorade. Af dessa sistnämnda (många af
dem äro grekiska) framgår, att förf. dels behandlat
ordspråk och satirer, dels användt mytologiska
uppslag, dels efter cyniska filosofers vana infört
hundsläktet såsom handlande och talande. Särskildt
kunna här omnämnas "Sexagessis", sextioåringen,
som vaknar efter 50 års sömn, "Åsnan vid lyran"
(mot estetiskt tokeri), "Meleagri" (mot öfverdrifven
jaktlust) och "Eumeniderna" (framställande mänsklig
dårskap i olika former). Vissa poetiska ställen äro
särdeles anslående, såsom vinets lof ("en plantskola
för glädjen, ett kitt för samkvämen"), om bekymren
och sångens makt samt framför allt skildringen af en
stormby på hafvet. Det filosofiska åskådningssättet
är halft antifilosofiskt, men man ser dock, att
författaren fäster ett visst värde vid hvad han kallar
filosofi — ett slags lifsuppfattning, riktande
sig på sunda och praktiska mål, i motsats till de
sofistisk-dialektiska skolor eller af arter af sådana,
som tvistade med och förkättrade hvarandra. Bland
annat vill han inskärpa äktenskapets stora betydelse,
hvarvid han sinnrikt yttrar, att den, som rättar sin
hustrus fel, förbättrar henne, den, som fördrar dem,
sig själf. Logistorici (76 böcker) var afhandlingar af
filosofisk-historiskt innehåll. I dessa låter V. någon
— vanligen en historiskt känd — personlighet populärt
behandla ett ämne af allmänt intresse och praktisk
betydelse. Så "Catus om barnauppfostran", "Messala om
hälsan" m. m. Antagligen skedde behandlingen i form
af dialog. Efterlikningar af denna framställningsart
finna vi i Ciceros "Cato d. ä. om ålderdomen" och
"Laelius om vänskapen". Imagines (bilder) utgjorde
biografier eller ett porträttgalleri af frejdade
män med åtföljande epigram eller karakteristiker
i olika versmått. I detta arbete böra särskildt
märkas systematiseringen efter sjutalet och
sträfvandet att visa romarnas likställighet med
utlandet (Grekland). Antiquitates rerum humanarum
et divinarum (romersk fornkunskap i 41 böcker) är
V:s mest betydande verk, i hvilket han i 25 böcker
behandlade "de mänskliga förhållandena" och i 16 "de
himmelska" under rubrikerna "Personer", "Ställen",
"Tider", "Sakinnehåll"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

---

👁 Valid HTML 4.0!
👁 All our files are DRM-free

---