Davis Cup, DC, är en internationell tennisturnering för herrlandslag. Ursprungligen kallades turneringen International Lawn Tennis Challenge, men från och med 1946 års turnering kallas den Davis Cup.

Davis Cup är världens största lagturnering inom herrtennisen och motsvaras inom damtennisen av Fed Cup. Davis Cup grundades av Dwight F. Davis och spelades första gången år 1900, då USA vann över Storbritannien i en turnering där bara dessa två lag deltog. De länder som segrat flest gånger i turneringen är USA (32) och Australien (28).

Turneringen sträckte sig tidigare över stora delar av kalenderåret, och de första matcherna spelas vanligtvis i början av februari, medan finalomgången brukade spelas i slutet av november eller början av december.

År 2005 deltog 134 nationer i Davis Cup, av vilka 16 lag var kvalificerade för slutspel i elitdivisionen, medan övriga lag spelade i en av de tre zonerna.

• “Elitdivisionen”, även kallad “Världsgruppen”. I denna grupp, “slutspelsgruppen”, består mötena mellan länderna av spel över tre dagar med två singlar vardera första och sista dagen (fredag och söndag) och en dubbelmatch (lördag). Matcherna spelas i bäst av fem set. Inom gruppen är åtta av lagen seedade (rangordnade) enligt beslut av DC-kommittén. De första åtta slutspelmatcherna spelas en helg i början på året, varefter segrande åtta lag möts i kvartsfinal, som spelas på sommaren. Förlorande åtta lag från matcherna i mars får spela kvalificeringsomgång mot segrarlagen från varje zon. Dessa matcher spelas på hösten i september, samtidigt som semifinalmatcherna spelas mellan de fyra kvarvarande lagen från kvartsfinalmötena. Elitdivisionens final spelades i december månad. 2001 var senaste året som december nyttjats.

• Zonspelet. De tre zonerna (den amerikanska, den euro/afrikanska och den asiatiska/ocenaniska) är var och en indelad i fyra grupper, där grupp I är den högsta. Inom grupp I och II spelas matcherna mellan länderna som i elitdivisionen, men inom grupp III och grupp IV (tillkom år 1997) sker mötena som bäst av tre matcher och bäst av tre set. Resultatet av mötena mellan länderna avgör grupptillhörigheten inom varje zon. Två lag från varje zon (fyra lag från den euro/afrikanska zonen) får spela i kvalificeringsomgången till elitdivisionen (se ovan).

1899 skänkte den amerikanske tennisspelande studenten vid Harvard University i Massachusetts, Dwight F. Davis, en 18 kilo tung guldkantad silverskål, (“Davis Cup” som rymmer innehållet i hela 37 Champagneflaskor) som vandringspokal till en internationell tennisturnering för herrlandslag. Ända från starten var lag från hela världen välkomna att delta, men de första årens tävlingar kom att avgöras mellan USA och Storbritannien. År 1900 hölls den första tävlingen i Longwood, Boston. USA:s lag bestod av Davis själv som lagkapten och hans två studiekamrater Malcolm Whitman och Holcombe Ward, alla tre framstående spelare med tidigare titlar i Amerikanska mästerskapen. Ditresta från England kom britterna Arthur Gore (lagkapten), Herbert Roper Barrett och Ernest Black. Matchen avgjordes utomhus i extrem sommarhetta vilket sägs ha varit till nackdel för britterna, som oväntat förlorade med 3–0. Året därpå avstod britterna från att resa till USA, varför tävlingen ställdes in. 1902 reste britterna doktor Joshua Pim (under pseudonymen Mr. X) och Reginald Doherty över till USA, men förlorade också denna gång (2–3 i matcher). Britterna fick revansch 1903 med samma lag, förstärkt med Laurie Doherty, den spelstarkaste av de båda bröderna Doherty. Britterna vann med 4–1.

Från 1904 deltog flera nationer i tävlingen. Det året var fem länder anmälda, förutom de amerikanska och brittiska lagen också lag från Belgien, Frankrike och Österrike. USA drog sig dock ur tävlingen. Finalen, the Challenge Round, spelades mellan Belgien och Storbritannien i Wimbledon. Det brittiska laget vann med 5–0. Antalet deltagarländer ökade därefter årligen. Åren runt 1910 dominerade Australasien tävlingen med spelarna Norman Brookes och Anthony Wilding. Efter ett flerårigt uppehåll under det första världskriget deltog, från 1920, 24 länder i den återupptagna tävlingen. Mellan 1920 och 1926 dominerade USA med segrar genom tennisgiganterna Bill Tilden och Bill Johnston.

Sverige deltog för första gången 1925. Den match som brukar kallas “Undret i Varberg” spelades 1946 mellan Sverige och Jugoslavien. Sverige hade spelat sig fram till final i Europa-zonen och var bara en match ifrån den internationella finalen. Lennart Bergelin och Torsten Johansson utgjorde ett tvåmannalag som mirakulöst vände ett underläge med 2–0 till seger med 3–2. Sverige förlorade sedan finalen till USA med 5–0.

Fram till och med 1971 spelades turneringen som utmaningsturnering, där fjolårets segrare var direktkvalificerad till kommande års final. Tidigare spelade alla lag i samma grupp. 1923 introducerades ett “interzonsystem”, och turneringen delades upp i Amerikanska zonen och Europeiska zonen. Lag möttes inbördes i vardera zon, och de två bästa i sin zon gjorde upp i en zonfinal, där segrarna spelade interzonfinal. Segraren i interzonfinalen mötte därefter fjolårets segrare i Challenge Round (finalen).

Under perioden 1927-1932 hade Frankrike en storhetsperiod med de fyra musketörerna (Jean Borotra, Henri Cochet, Jacques Brugnon och René Lacoste) i det segrande laget. Under andra världskriget hölls inga tävlingar.

Under hela perioden 1950 till 1968 dominerade Australien Davis Cup. Under ledning av den legendariske tränaren Harry Hopman (tränare 1939-1967) vann Australien 16 gånger, varav femton från år 1950. I lagen deltog bland andra, spelare som Rod Laver, Roy Emerson, Fred Stolle och Neale Fraser.

1955 infördes Östra zonen. 1966 delades Europa in i en A-zon och en B-zon. Från och med 1972 blev segraren i interzonfinalen automatiskt mästare. 1972 tvingades USA som regerande mästare vinna fem drabbningar för att hålla fast vid pokalen. Den moderna Elitdivisionen, som saknar geografisk indelning och består av 16 lag per år, infördes 1981 och under den finns geografiskt indelade zoner. Denna World Group gjorde sin sista säsong 2018.

Systemet med Challenge Round avskaffades från 1972. Till och med 1971 skulle också det segrande laget, det vill säga titelhållaren, ansvara för organisationen av det följande årets tävling. Detta ändrades så att tävlingen sedan dess organiseras av en särskild internationell Davis Cup-kommitté under International Tennis Federation (ITF), till vilken en årlig deltagaravgift erläggs.

1975 slutsegrade Sverige för första gången. Sveriges lag, som bestod av Björn Borg, Birger Andersson och Ove Bengtson, blev det första utanför den engelsktalande världen och Frankrike som vann tävlingen.

Eftersom Davis Cup spelas mellan landslag, har protester mot ett lands regim ibland kanaliserats som protester mot landets Davis Cup-lag. Särskilt ofta har Sverige varit inblandat i dessa protestaktioner.

• Fed Cup
• Wightman Cup

• 👁 Image
  Wikimedia Commons har media som rör Davis Cup.
  Bilder & media
• Officiell webbplats
• Davis Cup på SVT Play