Urberg är den äldsta delen av berggrunden i jordskorpan. En bred definition omfattar alla bergarter som bildats under prekambrium (äldre än 542 miljoner år). I snävare mening avser urberg enbart metamorfa och magmatiska bergarter som är äldre än 542 miljoner år, vilket då exkluderar vissa sedimentära bergarter från prekambrium.^[1]

Urbergssköldar med urberg som kan ha bildats upp till 4 miljarder år sedan finns på alla kontinenter, men urberg finns även som underlag för yngre sedimentära bergarter som ofta innehåller fossil.^[1] De vanligaste bergarterna i urberget är magmatiska bergarter som granit, granodiorit och tonalit, samt vulkaniska bergarter och sedimentära bergarter som huvudsakligen omformats till gnejs och migmatit.^[1]

Det finns bergarter som påminner om urberg som bildats senare - från kambrium och framåt - men de kallas inte urberg utan benämns som fanerozoisk kristallin berggrund.^[1]

Berggrunden i Sverige utgörs till största delen av urberg, utom i Skåne, på Öland och Gotland, i Väster- och Östergötland, Närke, Siljansområdet, Jämtland och merparten av fjällen som har sedimentära bergarter. Det svenska urberget består främst av graniter, gnejser och grönstenar. Det finns också sedimentära urbergsarter, till exempel dalasandsten och urkalksten (marmor). Till skillnad från yngre, lagrade bergarter saknar dessa fossil och andra organismer än alger och vissa encelliga djur.^[2]