Många känner Pörtombon Sören Storbäck från revy- och teatersammanhang, sommarshower och otaliga framträdanden på mindre och större tillställningar.

– Berättelser hjälper oss att utvecklas som människor, de för oss framåt, säger Storbäck.

Han älskar att berätta, allt från lokalhistoria till skämt.

– De som behöver någon att dra några skämt i pauserna brukar ringa mig.

Storbäck tror att det finns humoristiska drag i hans släkt, men det mesta har han jobbat fram själv.

– Jag har lärt mig med åren, lärt av andra och märkt vad publiken tycker är roligt.

Plötslig arbetslöshet öppnade nya dörrar

Att inte fastna i invanda mönster och kunna improvisera då det behövs har också varit viktiga egenskaper för Sören Storbäck utanför revyscenen.

Efter tjugosju år i rörbranschen beslöt hans arbetsgivare plötsligt att flytta verksamheten till södra Finland och han stod utan arbete.

– Jag var nog riktigt nedstämd ett tag. Att som femtioplussare med minderåriga barn bli arbetslös var tungt. Vuxenstudier kändes inte som ett alternativ.

Men ett tips ledde honom in i båtbranschen då en stor tillverkare i Malax sökte personal.

Där trivs han bra trots att yrkesvalet överraskade inte minst honom själv.

– Min fru Eva-Maria sa att kanske landkrabbans enda marina erfarenhet var kajakpaddling och någon tur med Viking Line.

Men trots att Storbäck först tvivlade på sin förmåga att lära sig en ny bransch såg han också det positiva.

– Det var samtidigt en möjlighet till förnyelse.

Rötterna i revyn

Pörtom Ungdomsförening och dess revyverksamhet har varit ett andra hem för Storbäck sedan barnsben. Nyårsafton 1981 stod han på scen för första gången och efter det var han fast, först som aktör och så småningom även som textförfattare och spelande regissör.

– Vi jobbar fram mycket tillsammans, så jag kallar mig hellre arbetsledare.

Talkoandan och gemenskapen är något han skattar väldigt högt och månar om. Och den känns ännu starkare då det oväntade händer.

Vi visste att vi gjort allt vi kunnat

Sören Storbäck

Halv åtta en fredag kväll för några år sedan ringde Storbäcks telefon och personen i luren bad honom sätta sig ner.

– En av våra revyaktörer, Petra, hade dött i en plötslig sjukdomsattack.

Sista föreställningen för säsongen var utsåld och den skulle spelas kvällen därpå.

– De anhöriga ville att vi skulle genomföra föreställningen och revygänget beslöt gemensamt att det var rätt sak att göra.

Efter en cirkus utan dess like med många telefonsamtal och repetitioner med tre ersättare tog de emot publiken. Föreställningen avslutades med en ljusceremoni till tonerna av Mio min Mio.

– Då vi stängde dörren och gick hem den kvällen visste vi att vi gjort allt vi kunnat och vi har hedrat minnet av Petra.

– Jag vet att jag upplevt det förr, men kanske aldrig så här starkt. Det finns en otrolig urkraft i den talkokraft som finns i den österbottniska myllan. Jag tvivlar på att den finns någon annanstans.

Hyllningen som fick knäna att skaka

Att bli synad och få respons hör till underhållningsbranschen. Men Sören Storbäck var inte beredd på de känslor som vällde upp när han 2024 tilldelades Frans Henriksson-priset för sina insatser inom revyverksamheten.

Ett kulturpris hade aldrig funnits på hans karta och det var på skakiga knän han klev av scen efter utdelningen.

– Att få kritik och bli nedsablad är väldigt jobbigt, men att få pris och bli hyllad är betydligt svårare, säger han.