Festerna – och livet där emellan är en relativt nyskriven pjäs, men den handlar om det eviga kretslopp som varje människoliv är. Ett upprepande som är lätt att känna igen, i sig själv eller omgivningen.

Vi har en familj med mamma, pappa, dotter, son, mormor och morfar. Och en väninna. Plus tre partners. Alla ska hinna krisa mer eller mindre på de två timmar pjäsen varar.

Ytligt, tänker du kanske. För inriktat på medelåldern. Och tungsint. Men så är det inte.

Marina Meinander och Kirsi Porkka har skrivit en pjäs där karaktärerna hinner få djup, och där det farsaktiga greppet gör att innehållet aldrig blir tungt att ta till sig. Och skådespelarna gör ett jämbördigt och gott hantverk.

Tuuli Heinonen som spelar hispig väninna, Carola Sarens skumpa-sippande mormor ”det förpliktar att heta Andersson och Pettersson”, och familjefadern Tobias Zilliacus är de mest skruvade.

Zilliacus i solbrillor och läderrock är 50-årskrisen personifierad. Men det är också värt att hela tiden hålla ett öga på hans minspel. Där pågår en egen komisk föreställning.

Livet är inte lätt

Berättelsen kring den här utvidgade familjen rullas upp med hjälp av olika fester.

Vi kommer in i berättelsen då pjäsens egentliga huvudperson Eva har trummat ihop alla för att, klädda i rokokodräkter, knästrumpor och peruker, hålla en överraskningsfest för maken för att fira deras 30-åriga bröllopsdag.

Tyvärr sammanfaller festen med makens 50-årskris.

Som vi redan konstaterat är livet inte lätt och kriserna kommer att eskalera från fest till fest och oj, så det krackelerar.

En får sparken från sitt jobb, en annan blir utbränd inom finansbranschen i Stockholm. En har en åldrad och rullstolsburen make. En annan ÄR åldrad och rullstolsburen. En har lillebrorskomplex, en annan klimatångest – och minst ett par stycken har ålderskris.

Ovanpå dessa vanliga kriser kommer familjens förväntningar på sig själv och varandra. Du ska arbeta framgångsrikt i ditt anletes svett, i yrkeslivet och familjelivet. Allt går att fixa för en ingenjör. Men undvik långa sjukskrivningar, för de märks i ditt CV.

Regn och åska på scenen

Rent konkret bärs det på bordsfläktar – kanske en illustration av att det hettar till varje gång någon får ett utbrott eller sammanbrott – och det plockas ner plankor från husväggar när fasader rämnar.

Det huggs sönder bildäck och det spökar, åtminstone i någons huvud.

Ovanpå allt annat är vädret väldigt närvarande. Regnet skvalar nerför fönsterrutorna, väldigt snyggt uttänkt och snickrat, och det åskar och blixten slår ner. Ljuset är rökigt vackert. Skål på det!

Vi kan sammanfatta förväntningarna inom familjen med replikskiftet i slutet av pjäsen, då mamma Eva, pjäsens egentliga huvudrollsinnehavare, frågar dottern ”Är du besviken på mig?” och får till svar i lätt ton ”Ja. Lite.”

När regissören Antti Silvennoinen nu återvänder till sin gamla studiestad Vasa gör han det med en regi som ger ett lätt och luftigt intryck.

Han är utbildad inom fysisk teater och använder sig också av lite oväntade och lösryckta danser. Även om det förvisso ordnas och planeras för fester, så tar festerna sällan fart, och de irrationella danserna bidrar till att skruva föreställningen.

Om klimatkrisen och äldreomsorgen

Förutom att pjäsen är en lite humoristisk betraktelse över hur det är att vara människa blir pjäsen också en samtidskommentar.

Inte bara i och med att alla fester påverkas av vädrets starka krafter och att ungdomen – smått övertydligt och enda gången texten inte riktigt funkar på scenen – är upprörd över klimatförändringen.

Den pekar också på äldreomsorgen, att familjemedlemmar knäar av att ta hand om äldre och sjuka. En framtid som allt fler finländare bör ta med i beräkningen, men där diskussionen inte riktigt tagit den fart den borde.

Men trots allt går livet vidare, som det alltid gjort under historiens gång. När ett nytt barn föds finns det åtminstone någon som ser hoppfullt på framtiden.

Festerna – och livet där emellan är en pjäs att konsumera, inte att grubbla på. Som bra fredagsunderhållning i tv.