I en gammal skog är mossan mjuk och där växer både barr- och lövträd i olika ålder.

I de gamla, murkna träden kan fåglar göra sina bohål. Småningom faller träden omkull och blir dödved, näring för både svampar och insekter.

Där de stått uppstår gläntor där plantor når solljus och kan växa till träd. Livet pågår och allt återvinns.

Stiftelsen för naturarvet, på finska Luonnonperintösäätiö, grundades för 30 år sedan av Pentti Linkola, fiskare, ornitolog och miljöaktivist. Han insåg att det bästa sättet att skydda skog är att äga den och ansöka om fridlysning.

Under sin livstid sparade han ihop 400 000 mark som startkapital.

I Finland är respekten för privat egendom stark. Så den som inte själv äger skog, men som ändå vill bevara finländska skogar, kan inte göra så mycket annat än att själv köpa eller bidra till köp av områden med värdefull biologisk mångfald.

Vilma Kaukoranta är naturskyddsledare vid Stiftelsen för naturarvet. Hon sköter byråkrati och ärenden med skogsfastigheternas grannar och besiktigar nya områden som stiftelsen kanske ska köpa.

Stiftelsen köper mark främst i södra Finland eftersom mindre än två procent av skogarna där är skyddade.

Kaukoranta, biolog till utbildningen, kom med i verksamheten som volontär och fick så småningom anställning på kontoret i Tavastehus.

Skogen vi besöker är Parkkimäki i Nurmijärvi. Den består av 5,2 hektar fuktig, skuggig och lundartad mo, där närheten till en bergsbrant skapar ett mikroklimat.

Genom köp, arv eller donationer anskaffar stiftelsen lämpliga naturområden, främst skogar, och ansöker sedan om en permanent fridlysning enligt naturskyddslagen för dessa.

På senare tid har även företag bidragit med medel. I september fick Stiftelsen en donation från Microsoft som möjliggjorde skyddandet av 300 hektar gammal skog på olika håll i Kyrkslätt, Esbo och Vichtis. En hektar är 10 000 kvadratmeter.

Erkki Rytkönen ser ut som en glad Väinämöinen, med skägg som räcker långt ned på bröstet. Han bor i en timmerstuga i närheten av det område han sålt till Stiftelsen för naturarvet.

När han upptäckte att det fanns en risk att en del av skogen invid berget skulle bebyggas blev han orolig över hur det går för hans skogsområde.

– Jag tänkte att jag inte kan hindra att det planeras för bebyggelse. Att det borde skyddas.

Rytkönen fick höra om Stiftelsen för naturarvet av en gammal skolkamrat och kontaktade dem. De kom för att granska området vid Parkkimäki och godkände det.

Den som inte kan skydda egen skog kan bli fadder och donera pengar till Stiftelsen för naturarvet. Georg Grotenfelt hör till dem.

– Det har en både konkret och andlig betydelse att det utspritt i Finland finns små områden man kan besöka. Där människan inte längre får inverka överhuvudtaget, där naturen, växterna, djuren och stenarna får vara helt ifred.

Finland har förbundit sig till de mål som antagits vid FN:s konferens om biologisk mångfald, det vill säga att skydda 30 procent av jordens yta på land och till havs.

Även EU har som strategi att öka skyddsarealen till 30 procent. Men Finland står långt ifrån det målet.

– Vi är någonstans kring 10 procent nu beroende på hur man räknar. Men problemet är att de skyddade områdena i södra Finland ligger separat från varandra och de enskilda områdena är små, konstaterar Grotenfelt.

Han anser att det verkligen nu finns all anledning att freda de sista gamla urskogarna i Finland. De är också Europas sista, för största delen av de gamla skogarna i Europa som ännu inte är fredade finns i Finland och norra Sverige.

Heli Jutila är styrelseordförande för Stiftelsen för naturarvet. Enligt henne går det oftast så att stiftelsen köper den mark som skogsägare erbjuder dem, inte så att man skulle erbjuda att få köpa ett område.

Till kriterierna hör att området ska ha hög biodiversitet och att det inte är mindre än 5 hektar. Undantaget är särskilt frodiga lundar som kan vara små, men ekologiskt värdefulla.

Ibland kan det ta flera år innan stiftelsen har tillräckligt med pengar för att köpa ett visst område.

Tillsammans med stödföreningen Urskogens vänner strävar stiftelsen efter att öka människors medvetenhet om naturvård, livets mångfald och skogens ekologi.

Vad det betyder framkommer i den fyrdelade dokumentärserien Humisevat hehtaarit.

Ingen klimatkompensation

Heli Jutila är noga med att Stiftelsen för naturarvet inte sysslar med klimatkompensation.

För det första skulle det betyda att man borde lägga mycket resurser på att räkna ut hur mycket enskilda skogshektarer upptar koldioxid.

För det andra vill man inte uppmuntra bidragsgivarna till ytterligare utsläpp som påverkar klimatet, vilket kompensation ofta leder till i praktiken.

Hur borde Finland gå till väga för att nå FN:s och EU:s naturskyddsmål? Diskutera i kommentarerna.