För Anna Vesanen var det en dröm som gick i uppfyllelse att få delta i expeditionen till Antarktis. Under hela sin karriär är det hit hon har strävat: att få uppleva den sista platsen på jorden där människan ännu inte hunnit forma omgivningen efter sina behov.

– Det är en svårtillgänglig plats dit få har möjlighet att åka. Därför är det ett bra ställe att forska i miljön och i klimatförändringen, förklarar hon.

Till vardags är Vesanen forskningstekniker vid Tvärminne zoologiska station i Hangö. Förutom marinbiolog är hon också dykare och det var just den expertisen som man behövde på den andra expeditionen i det treåriga projektet kring jätteglassvampar och deras livsmiljö på Antarktis.

Vid Tvärminne zoologiska station finns nämligen en egen forskningsdykakademi som erbjuder högklassig utbildning på världsnivå för vetenskaplig polardykning. Den här kunskapen ville Anna Vesanen och forskningsdykarkollegan Erik Wurz ta med sig ut i världen.

Strikta hälsokontroller för att undvika smittor

Budet om resan kom med väldigt kort varsel. På tre veckor gällde det att göra de nödvändiga förberedelserna, som att se över dykutrustningen och hinna med alla hälsokontroller.

Eftersom Antarktis är ett väldigt slutet samhälle är det nämligen extra viktigt att inte ta med några smittor dit.

På forskningsstationen Scott Base i Antarktis finns det plats för runt hundra personer. Sommartiden på Antarktis är mellan oktober och mars och då pågår också mest forskning i området.

När Anna Vesanen anlände i slutet av oktober låg temperaturen på runt minus 20 grader, men efter ett par veckor hade den stigit till noll.

– Det var ganska förvånande. Ibland var det kallare hemma i Finland än på forskningsstationen, konstaterar hon.

Krävande förhållanden i kallt vatten

Till Anna Vesanens team hörde sju forskare: två från Tvärminne, fyra från Tyskland och en från Nya Zeeland. I fyra veckors tid skulle de dyka under isen för att undersöka jätteglassvamparna.

Dykarförhållandena på Antarktis är väldigt annorlunda än i Östersjön. Vattnet är närmare minus två grader kallt och det kräver mer avancerad utrustning och strängare säkerhetsrutiner.

Dykningen sker under tjock havsis och det kräver särskilda förberedelser och säkerhetsrutiner. Kylan påverkar dykarutrustingens funktion och det är också svårt att få tag på reservdelar om något går sönder.

Men att dyka i det alldeles rena och klara vattnet under isen är någonting helt unikt.

– Sikten är flera hundra meter, det känns som att sväva i rymden, beskriver Anna Vesanen.

Uppgift: Att undersöka jordens äldsta djurart

Uppgiften var att undersöka jätteglassvamparna, som är en av de äldsta djurarterna på jorden. Genom att ta prover kan forskarna mäta hur svamparna andas, äter och omsätter näring, och hur de påverkas av klimatförändringarna.

Resultaten hjälper sedan forskarna att förstå hur hela ekosystemet fungerar och hur det kan skyddas i framtiden.

Anna Vesanens uppgift var att samla in prover, installera och övervaka forskningsutrustning, dokumentera svamparna och se till att dykningarna genomfördes så säkert som möjligt.

– Jätteglassvamparna kan vara tiotusen år gamla, så man vill inte skada dem när man lägger inkubationstältet på dem, förklarar hon.

Vid forskningsstationen i Antarktis finns glassvamparna på 30 meters djup, vilket gör det lättare att undersöka dem. På annat håll på kontinenten kan de finnas på upp till tusen meters djup.

Upp till fyra dykningar dagligen

Som marinbiolog är klimatförändringen något som ständigt finns i ens tankar, säger Anna Vesanen. På Antarktis var den väldigt påtaglig eftersom temperaturerna stiger och havsisen blir allt tunnare och lossnar från kontinenten allt tidigare för varje år som går.

– Alla ser det och tänker på det, men där på plats försöker vi fokusera på jobbet och samla in så bra data som möjligt.

Under fyra veckor gjorde forskarteamet totalt 64 dykningar, av dem deltog Anna i 21. Det betyder mellan en och två dykningar per dag för hennes del.

Men trots att det alltid är fysiskt ansträngande att dyka, var det absolut värt mödan.

– Det var så häftigt att det inte kändes jobbigt, det var bara otroligt att få vara där. Dykningen var faktiskt ännu bättre än jag hade föreställt mig, säger hon.

Resultaten ska hjälpa att fatta rätt beslut

Nu analyseras proverna vid olika forskningsinstitut, främst det tyska Alfred Wegener-institutet (AWI). Forskarna kommer att undersöka proverna för att ta reda på vilka näringsämnen som finns i och runt jätteglassvamparna, hur svamparna omsätter dessa näringsämnen och hur deras ekosystem fungerar.

Dessutom kommer man att analysera data från de inkubationsexperiment och 3D-modelleringar som gjordes på plats. Målet är att förstå hur svamparna och deras livsmiljö påverkas av klimatförändringar.

Resultaten från analyserna kommer att samlas och så småningom publiceras i vetenskapliga artiklar. De kan sedan användas som underlag för framtida forskning och för beslut kring miljöskydd och klimatpolitik.

Anna Vesanen återgår nu till sitt arbete på Tvärminne. Men i något skede hoppas hon att få åka till Antarktis igen, trots att det kan vara besvärligt att få finansiering.

– Jag vågar inte ta det för givet, men om det blir så vore det fantastiskt. Jag hoppas att jag får åka dit igen och hjälpa till med forskningen.

Forskare från Tvärminne zoologiska station har också tidigare varit på Antarktis. Här är en dokumentär och deras arbete: