Varje morgon lämnar en bilkonvoj högkvarteret för EU:s observatörsmission (EUMM) i den georgiska småstaden Gori.

Uppdraget är att övervaka den tillfälliga gränsen i norr mot Sydossetien efter kriget mot Ryssland år 2008. I dag är målet den delade byn Khurvaleti.

I en av jeeparna sitter finländska Anni Hakaniemi bakom ratten.

– Det här arbetet är verkligen givande när lokalbefolkningen har en så positiv inställning till vår insats. När vi är ute och patrullerar får vi ofta höra att folk känner sig tryggare tack vare oss.

Hakaniemi kommer från Tavastkyro och har jobbat som EU-observatör de senaste fyra månaderna.

– Jag har studerat internationell politik på universitet och har alltid varit intresserad av krishantering.

Hon är utsänd av Finland med ett årslångt kontrakt. Vägen hit har varit tuff. Först gallrades hon ut till en grundkurs i civil krishantering, sedan väntade hård konkurrens om platserna för observatörer.

– Först tävlar man förstås mot andra sökande från Finland och sedan mot kandidater från EU:s medlemsstater, säger hon medan bilen svänger ut på landsvägen.

Totalt finns det 220 EU-observatörer från 26 länder på plats i Georgien, varav 10 kommer från Finland.

En smygande ockupation

Anni Hakaniemi rattar sin jeep med van hand längs de branta bergsvägarna. En timme senare parkerar hon bilen på en höjd där den delade byn Khurvaleti breder ut sig nere i dalen.

Tillsammans med konvojens ledare Daniel Ribeiro går vi ut för att inspektera gränsen. Framför oss sträcker sig vidsträckta åkrar med gräs, i fonden tornar höga berg upp sig.

– Vi observeras redan av ryska soldater från militärbasen på andra sidan, säger Ribeiro och sänker sin kikare.

Den tillfälliga gränsen mellan Georgien och utbrytarregionen Sydossetien är 400 kilometer lång och markeras ofta av vägspärrar och taggtråd där ryska gränsvakter patrullerar. På ytan är den här frysta konflikten stabil, men den kan när som helst blossa upp på nytt.

Men på det här avsnittet är gränsen svår att upptäcka. Skiljelinjen är inte någon tydlig markering, utan ett tio meter brett spår som slingrar sig över åkern, ungefär som om en traktor dragit en harv fram och tillbaka.

Gränsen sätter hinder

Under årens lopp har ryska och sydossetiska myndigheter byggt allt fler fysiska hinder längs gränsen: metallstängsel, diken, vakttorn och övervakningsutrustning.

På vissa håll har också gränsen flyttats djupare in på georgiskt territorium. Och människor som bor nära gränsen påverkas starkt av den frysta konflikten.

Läget i gränsområdet är stabilt, men skört, beskriver Juulia Baer-Bader, talesperson för EUMM.

– Den humanitära situationen är ganska svår.

Den största utmaningen för folk i området är att de ryska myndigheterna har gjort det svårt att korsa gränslinjen. Dessutom får allt fler människor sina åkrar, hus eller vägar avskurna.

– Byar klyvs i två delar, så att människor inte längre kan träffa sina familjemedlemmar, odla sin mark eller låta barnen gå i skola, säger Baer-Bader.

Dessutom framhåller hon de kulturella konsekvenserna av konflikten.

– I Georgien spelar religiösa helgdagar en viktig roll och människor kan inte längre röra sig fritt över området för att besöka till exempel kyrkor eller kyrkogårdar.

Stora risker för byborna

Uppe på höjden pekar Ribeiro ut den ryska militärbasen på andra sidan gränsen.

– Vi får inte gå närmare skiljelinjen än så här, säger han strängt när vi står tjugo meter från den.

Det antas att Ryssland har cirka 4 000 soldater stationerade i Sydossetien vid olika baser. Georgien har inte militär, utan polis i gränsområdet för att undvika eskalation.

Det händer att lokalbefolkningen grips av ryska soldater för att ha ”olagligt korsat gränsen” när någon velat arbeta på sina fält eller besöka familjemedlemmar.

Baer-Bader betonar att det borde vara självklart att lokalbefolkningen får röra sig fritt i området.

– Antalet frihetsberövanden minskar, men av fel orsaker. Det beror mest på att vissa områden fysiskt har spärrats av så att folk inte kan gå dit.

– Samtidigt är många rädda för att råka gå fel, och folk är mer medvetna om farorna.

EU-observatörerna har en särskild telefonlinje som alla parter kan använda för att lösa akuta problem vid gränsen.

– Vi får minst fem samtal varje dag till vår jourtelefon, säger hon.

Moskva vill destabilisera

Oppositionspolitikern Giga Bokeria i huvudstaden Tbilisi har en mer kritisk syn på gränsområdet mot Sydossetien.

– Situationen vid ockupationslinjen är inte stabil, den är ett konstant hot. Ryssland flyttar med jämna mellanrum linjen djupare in i vårt land och kidnappar dessutom georgiska medborgare.

Bokeria var tidigare medlem i Georgiens säkerhetsråd och är i dag en av de främsta oppositionsledarna i landet. Han betonar att Ryssland använder hotet om militär upptrappning i gränsområdet för att kunna destabilisera Georgien.

– Moskva använder detta verkliga hot som ett propagandaverktyg för att skrämma den georgiska allmänheten.

Bokeria säger att Moskvas syfte är att övertyga georgierna att acceptera rysk dominans i regionen. Och han beskriver Rysslands ambitioner som ett direkt hot mot Georgiens självständighet.

– Precis som i Ukraina vill de också här förstöra vår statsbildning. I detta skede av historien vill Ryssland återuppbygga Sovjetunionen för de vill hämnas nederlaget under kalla kriget.

Enligt Bokaria måste Georgien på olika sätt bekämpa det ryska intrånget ifall landet vill bevara sin självständighet. Och i den här kampen anser han att insatsen av EUMM är viktig.

– Den europeiska missionen är avgörande för att motverka den ryska propagandan om att Georgien skulle syssla med provokationer i gränsområdet.

Möten med bybor överraskade

Anni Hakaniemi sätter sig på nytt bakom ratten på sin jeep och börjar försiktigt köra ner mot byn.

Vi passerar välskötta trädgårdar, enkla hus och en skola. Men mitt i byn står en maskerad polispost. Det visar sig också att en taggtråd som markerar gränsen ringlar sig igenom den lilla byn.

Plötsligt kommer en äldre kvinna ut från ett fallfärdigt hus intill vakttornet. Hon ber om cigaretter. Hennes ansikte är blåslaget, och hon förklarar att hon föll ner för trappan förra veckan.

– Men jag har inte råd att gå till någon läkare. Pensionen är för liten.

Anni Hakaniemi går till bilen för att hämta ett paket cigaretter. Hon berättar att det är just sådana här möten med lokalbefolkningen som har gjort störst intryck på henne under patrullerna. Och särskilt hur rörelsefriheten har begränsats.

– Senast förra veckan talade jag med människor som inte har kunnat träffa sina närmaste släktingar sedan kriget 2008. En av dem bor på ena sidan av den inofficiella gränsen, den andra på motsatt sida. Och det är omöjligt att ta sig över.

Ett ryskt vakttorn som granne

Lite längre bort tar vägen slut vid ett ryskt vakttorn. Hakaniemi parkerar bilen och vi går till fots den sista biten.

Inga ryska soldater syns till vid vakttornet, men Daniel Ribeiro uppmanar oss att röra oss lugnt och försiktigt för att undvika provokationer.

EU-observatörerna slår en lov nedanför det maskerade tornet för att kontrollera området. Taggtråden förvandlar vägen till en återvändsgränd och gör jämförelsen mellan Rysslands agerande i Georgien och Ukraina mycket konkret.

Trots att konflikten har lagts på is är risken för militära oroligheter hela tiden närvarande. Ryssland använder medvetet risken för upptrappning som ett sätt att hålla Georgien i ett tillstånd av osäkerhet.

Genom att frysa en konflikt säkrar Moskva både ett permanent militärt fotfäste i landet och ett kraftfullt påtryckningsmedel gentemot regeringen i Tbilisi.