Henrik Konschin har inte fått någon ny brevvän på många år, eftersom det numera är vanligare att hålla kontakt digitalt

Konschin, tidigare forskare och föreläsare vid Helsingfors universitet, tror att unga kunde tycka om att skriva brev, men är osäker på om de någonsin kommer att börja brevväxla så som man gjorde innan digitaliseringen.

Unga lockas av sociala medier eftersom de har ett högt tempo och ger snabba svar. Enligt Konschin är det ett av dagens stora problem att vi har så bråttom.

Han använder inte sociala medier och kommer att fortsätta hålla kontakt med sina vänner via handskrivna brev.

Allt behöver inte gå fort och alla svar behöver inte vara snabba.

Brevväxlingens betydelse

Brevväxlingen har betytt både tankearbete och vänskap för Konschin. Han har träffat alla sina brevvänner i verkligheten, men tycker inte att man behöver träffas för att vara vänner, utan det går lika bra att skriva brev.

När han skriver brev förväntar han sig ändå aldrig att få svar, utan han skriver av andra orsaker.

– Jag skriver brev av själviska skäl. Det hjälper mig att reda ut mina tankar.

Han förklarar att man ändå inte får vara alltför självisk när man skriver och enbart skriva om sådant som intresserar en själv. Dessutom behöver man fundera ut hur man formulerar sig så att mottagaren förstår vad man menar.

Det gör att man behöver bearbeta sina tankar under skrivprocessen, vilket man mår bra av. Det är som att skriva dagbok.

Handskrivna brev har ett personligt värde

Trots att e-post blivit vanligare föredrar Konschin fortfarande handskrivna brev.

De är mer personliga eftersom han genast känner igen sina vänners handstil på kuvertet.

Ifall han får e-post brukar han skriva ut texten, för han vill sitta i fåtöljen och läsa i lugn och ro.

Han skriver brev på sådant papper han har tillgång till. Det behöver inte vara ett specifikt brevpapper, utan ibland skriver han till exempel på baksidan av gamla kalenderblad.

Konschin minns inte exakt hur många brevvänner han haft genom livet, men uppskattar att det rör sig omkring 20–30 personer. De flesta brev finns sparade, och brevhögarna växer fortfarande varje år.

Berättelser om livet och om att bli äldre

Konschin har brevvänner både i Finland och utomlands. De mest långvariga brevvännerna har han skrivit med i snart fyrtio år. Men de börjar bli gamla nu, och i fjol gick två av hans äldsta brevvänner bort.

En av dem skrev och berättade att hon hade cancer. Men trots att prognosen var god, gick hon bort några dagar innan hans följande brev kom fram. Förlusten av de äldsta brevvännerna gjorde att han fick tretton brev färre i fjol än året innan.

Breven brukar handla om det Konschin själv kallar för allmän filosofi, helt enkelt livet i sig.

Brevvännerna delar med sig av sina livsberättelser, kärlekshistorier, släktingar de har svårt att komma överens med och sjukdomar.

Innehållet har förändrats i takt med att brevvännerna åldrats.

– Numera handlar första sidan om hälsan och vad man lider av, sedan kommer andra berättelser.

Brevvännen som gillade ishockey

En av de mest minnesvärda brevväxlingarna hade Henrik Konschin med en vän som arbetade vid FN, och reste världen runt.

– Min kompis var en riktig ishockeyfantast. Jag skickade resultaten från finska ligan varje vecka, oavsett om han befann sig på Fiji, i Kabul eller Ekvatorialguinea. Han var alltid tacksam.

Innehållet i vännens brev speglade ofta landet han befann sig i. Det kunde handla om politiska oroligheter, olika kulturer eller helt enkelt vardagen i landet.

– I Kabul kunde hans fru inte röra sig fritt, och på Fiji var det väldigt stormigt ibland. I Ekvatorialguinea fick de se upp för mambaormar i trädgården.

Brevväxlingen med vännen fortsatte ända tills vännen gick bort för över trettio år sedan.