Debatten om Norden behöver egna kärnvapen har på kort tid rört sig från akademisk teori till brännhet säkerhetspolitik.

Det har gått så långt att tanken på kärnvapen har kastats fram för att säkra Nordens militära trovärdighet, men experterna är djupt skeptiska.

– Nordiska kärnvapen kan man glömma för stunden, säger Stefan Forss, docent vid Försvarshögskolan med över 40 års erfarenhet av kärnvapenforskning.

Sverige hade visserligen ett kärnvapenprogram fram till 1970-talet och skulle tekniskt kunna återuppta arbetet, men hindren är många.

Det handlar inte bara om teknik och kommandokedjor, utan också om att samtliga nordiska länder är bundna av icke-spridningsavtalet (NPT). Rent juridiskt stänger det dörren för egna program.

En konkret lösning: Medfinansierad upprustning

Situationen för Frankrike och Storbritannien är annorlunda. De är etablerade kärnvapenmakter vars innehav inte strider mot internationella avtal.

Stefan Forss föreslår en pragmatisk väg framåt: Ett gemensamt europeiskt ansvar där Tyskland och andra villiga länder kliver in och medfinansierar en upprustning av de franska och brittiska arsenalerna.

Genom att stärka de befintliga europeiska kärnvapenmakterna kan Europa höja sin nukleära avskräckningsförmåga utan att bryta mot internationella fördrag.

I Tyskland är diskussion redan i full gång

Den tyska förbundskanslern Friedrich Merz väckte diskussionen efter sin valseger i fjol då han frågade om man borde vända sig till Frankrike och Storbritannien för att få kärnvapenskydd.

– Det är just Tyskland som har en nyckelroll om man beslutar att förstärka det europeiska kärnvapenparaplyet, säger Mika Aaltola, EU-parlamentariker (Saml) och tidigare chef för Utrikespolitiska institutet.

Enligt Aaltola kan man ytterligare skapa en koalition av mindre länder som deltar i kostnaderna. Aaltola efterlyser en finländsk kärnvapendebatt i likhet med den debatt som nu förs i andra länder.

Den gamla världsordningens fall

Kärnvapendebatten bottnar i att den världsordning vi länge tagit för given har förändrats. Den nuvarande amerikanska administrationen har i sin säkerhetsdoktrin ett uttalat mål: Europa ska i betydligt högre grad bära ansvaret för sitt eget försvar.

I dag vilar Europas avskräckning nästan helt på USA:s axlar. USA:s kärnvapen är Natos starkaste vapen. De är avsedda att skapa avskräckning, så att en fiende inte ska anfalla ett Natoland.

Men frågan är om den nuvarande balansen håller på sikt.

USA och Europa håller på att glida isär. Eller som president Alexander Stubb sa när han öppnade riksmötet förra veckan: ”Förenta staternas nuvarande administration bygger sin utrikespolitik på en ideologi som strider mot våra egna värderingar”

Trovärdighetsproblemet: Kan vi lita på Trump?

Osäkerheten kring USA:s framtida roll aktualiserar två kritiska frågor:

1. Kan Europa verkligen lita på att ett USA under president Donald Trump skulle försvara europeisk mark?
2. Är de amerikanska taktiska kärnvapnen en tillräckligt stark avskräckning i Kremls ögon?

Jyri Lavikainen, kärnvapenexpert vid Utrikespolitiska institutet, menar att svaren inte går att ge i förväg:

– Det testas först när kriget börjar.

Han målar upp ett nattsvart scenario där USA är upptaget av en konflikt med Kina eller helt enkelt väljer att inte ingripa.

I ett sådant läge urholkas avskräckningen, vilket ger Ryssland ett kraftigt militärt övertag vid Natos östra flank och därmed ökar krigsrisken.

De franska och brittiska hindren

Det är mot denna bakgrund som debatten om att ”fälla ut” ett europeiskt kärnvapenparaply tagit fart.

Jyri Lavikainen påpekar att Storbritannien och Frankrike under det kalla kriget hade en betydligt starkare relativ förmåga än i dag.

Problemet är dock inte främst tekniskt eller ekonomiskt, utan handlar om massiva politiska beslut som ännu inte syns på horisonten.

För att ett europeiskt paraply ska fungera krävs en permanent förändring av ländernas strategiska kultur, säger Lavikainen och sammanfattar det i några punkter:

• Solidaritetens pris:

Om Frankrike lovar att skydda Estland, innebär det att Frankrike accepterar risken att själva bli måltavla för kärnvapen i en konflikt som inte direkt berör fransk mark.

• Kommandot över avtryckaren:

Frankrike har hittills vägrat delta i Natos kärnvapenplanering. Trots att president Emmanuel Macron talat om en ”europeisk dimension” är viljan att dela på kommandot liten.

• Politisk instabilitet:

Vem håller i avtryckaren i morgon? Efter nästa val kan makten i Frankrike ligga hos en EU-kritisk ytterhöger, vilket skapar osäkerhet hos allierade.

• Brittiskt beroende:

Storbritanniens system är tekniskt bundna till USA. Landets missiler tillverkas i USA och samarbetet kring stridsspetsar är extremt tätt.

Det krävs mycket eftertanke inom Europa och Nato, och det är ingen enkel diskussion, säger Lavikainen.

– Om Storbritannien och Frankrike tog över rollen skulle det krävas en stor mental omställning och stöd från allierade, eftersom de inte är lika starka som USA.

Fokus på konventionell styrka

Jyri Lavikainen menar att Europa i första hand bör satsa på att stärka det konventionella försvaret. Eftersom krigsrisken är som störst om Ryssland tror att de kan vinna en seger med vanliga vapen.

Samtidigt understryker han och många andra experter att USA:s kärnvapenavskräckning är nästintill omöjlig att ersätta fullt ut.

Den är kopplad till USA:s totala militära tyngd – en styrka som ger avskräckningen en unik trovärdighet i extrema situationer.

Den goda nyheten är ändå att det inte än så länge kommit några signaler från Nato eller Washington om att USA faktiskt planerar att överge sitt engagemang för det nukleära paraplyet.