De finskspråkiga invånarna i Jakobstad ger fortsättningsvis sin stad sämre betyg än de svenskspråkiga gör. Det visar stadens nya invånarenkät.

De trivs betydligt sämre i sin hemstad och upplever att de får sämre service.

Hannele Teir och Anna-Maija Lyyra är båda finskspråkiga Jakobstadsbor, som med tiden blivit helt tvåspråkiga. De rör sig sömlöst i ”de två bubblorna”, som de uttrycker det.

Båda är nämligen eniga om de finsk- och svenskspråkiga lever i lite av varsin bubbla.

Både Hannele Teir och Anna-Maija Lyyra anser att språkförbistringen är verklig, speciellt inom hälso- och sjukvården.

Förlusten av den finskspråkiga lokaltidningen var också ett hårt slag anser Teir, och politiska frågor tenderar att bli språkfrågor säger Lyyra.

Språkklimatet har blivit sämre med åren

Teir och Lyyra har funderat på om missnöjet bland invånarna är större än förut, eller om det är sociala medier som förstärker fenomenet eller gör det mera tydligt.

– På sociala medier lyfter man sällan fram något positivt, kommentarerna har blivit vassare, säger Teir.

– Ribban att klaga och skriva något fräckt är lägre. Man skriver saker i stundens hetta än hur man skulle uttrycka sig öga mot öga, säger Lyyra.

Hannele Teir är infödd Jakobstadsbo med finska som modersmål, men på barndomens gata och i tonåren var språket inget problem. Teir upplever att språkklimatet i dag är hårdare än när hon växte upp.

– På gatan där jag bodde fanns både finsk- och svenskspråkiga familjer, och alla vi barn lekte tillsammans. Jag kan inte ens komma ihåg riktigt vad vi talade för språk med varandra, säger Hannele Teir.

Hannele Teir träffade sin man redan i tonåren och han var inkörsporten till svenskan. Sedan dess har hon även studerat på svenska på Åbo Akademi och familjens barn har gått i skola på svenska.

Anna-Maija Lyyra är uppvuxen i helfinska Idensalmi. Det var jobbet som lärare som förde henne till staden och hon gifte sig också så småningom med en svenskspråkig Jakobstadsbo.

Tack vare en bra svenskalärare var grunderna för svenskan goda. Ändå vågade Lyyra inte prata svenska till en början, trots att hon läste lokaltidningen och förstod vad som sades.

– Man brukar ju säga att Jakobstad är nästan som att komma till Sverige, och Jakobstad var lite exotiskt, säger Lyyra.

Det var en resa till Gotland och Åland som fick henne att börja prata, proppen gick ur då, säger hon.

Vården och lokaltidningen är stora domänförluster

Hannele Teir säger att både insändare i tidningen och debatten på sociala medier visar på att det finns ett missnöje med servicen på finska.

Bristen på finskspråkiga läkare är kanske det allra största problemet.

– Jag pratar själv aldrig finska när jag vänder mig till vården och agerar själv tolk åt min mamma, trots att hon pratar ganska bra svenska, säger Teir.

Anna-Maija Lyyra har också erfarit att det finns brister i finskakunskapen inom vården.

Hon ger ett exempel från laboratoriet där många äldre satt som inte bokat tid i kö och vårdaren i luckan inte kunde instruera dem på finska.

– Vårdaren visade istället på en skärm som skulle ge information till patienterna. För att kunna instruera patienterna på finska skulle det endast behövas en vokabulär på ungefär 50 ord, säger Lyyra.

Sedan förra året utkommer Pietarsaaren sanomat inte längre som dagstidning. Hannele Teir säger att förlusten av den egna lokaltidningen var ett hårt slag för den finskspråkiga befolkningen i staden.

– Det är verkligen allvarligt. Min mamma är väldigt skarp och följer med nyheterna och vet vad som sker utomlands, men hon får ingen information om vad som händer i hemstaden, säger Teir.

Anna-Maija Lyyra håller med Teir, men säger att motsättningen mellan språkgrupperna i grund och botten också är en klassfråga.

– Många finskspråkiga har kommit hit som arbetare, eller så har deras föräldrar flyttat hit för jobbet. En del har lärt sig svenska, andra inte, och många känner sig lite utanför, säger Anna-Maija Lyyra.

Politiska frågor blir språkfrågor

Anna-Maija Lyyra var länge den enda gröna ledamoten i stadsfullmäktige och hon säger att politiska frågor ofta tenderar att bli språkfrågor.

Nu senast i stadsdirektörsvalet ställde sig majoriteten av de finskspråkiga bakom Milla Kallioinen, medan de svenskspråkiga stödde Robert Nyman som blev ny stadsdirektör.

– Nu var det ganska tydligt hur rösterna delades mellan språkgrupperna, och det här är fortfarande en het potatis. Jag tror att motsättningarna sist och slutligen beror på att det kan vara svårt att sätta sig in i den andra språkgruppens situation och förstå hur de tänker, och det är synd, säger Lyyra.

I invånarenkäten framgår att en del av respondenterna anser det vara svårt att få jobb i Jakobstad om man inte kan svenska, och att utbudet av både kultur- och fritidsaktiviteter är begränsat på finska.

Hannele Teir och Anna-Maija Lyyra säger att man måste kunna båda språken på en tillräcklig nivå om man jobbar i serviceyrken, men att det viktigaste är trots allt attityden.

– Säkert spelar också kontakterna en roll och det finns fler svenskspråkiga i Jakobstad och fler svenskspråkiga företagare. Det är ganska naturligt att det blir så, och det handlar knappast om illvilja, säger Lyyra.

Hannele Teir säger att kulturevenemang så som musik borde vara universella, men det är ändå en skillnad i vilka konserter som lockar de olika språkgrupperna. I sista hand är det publikunderlaget som avgör.

– Om man ordnar en konsert i Jakobstad kommer publiken också från de svenskspråkiga grannkommunerna. Det är betydligt fler än de de svenskspråkiga Jakobstadsborna och det här påverkar naturligtvis utbudet, säger Teir.

Teir lyfter också fram att det av samma anledning inte finns någon yrkesutbildning på finska i Jakobstad.

– Om hälften av de finskspråkiga söker sig till gymnasiet och resten till yrkesutbildningar betyder det ett tiotal yrkesstuderande. Det skulle göra utbildningen väldigt dyr. Den enda möjligheten vore tvåspråkiga yrkesutbildningar, säger Teir.

De unga är positiva till svenskan

Anna-Maija Lyyra som själv länge jobbade som lärare i Jakobstad anser att dagvård och skola fungerar bra på finska.

Att det lilla finskspråkiga gymnasiet finns i samma byggnad som det svenskspråkiga gymnasiet ger också många fördelar, som att de finskspråkiga studerandena får tillgång till fler språkkurser och gemensamma kurser.

– Det är just så här det borde fungera i en tvåspråkig stad, det borde finnas mera av sådana samarbeten. Språkbadsskolan är också väldigt värdefull, säger Teir.

Alla är österbottningar oavsett modersmål

Hannele Teir säger att en tvåspråkig stad är en rikedom som ger möjlighet att lära sig båda språken. Därför förespråkar hon mera samarbete över språkgränserna och flera evenemang som får alla stadsbor att komma samman, oberoende av modersmål.

Varför inte låta barnen leka tillsammans och ha ett större samarbete mellan finska och svenska skolor när det gäller undervisningen.

– Det borde ju vara helt naturligt att umgås över språkgränsen, så som man gör i till exempel gymnasiet. Vad har man för nytta av en tvåspråkig stad om man inte lär sig båda språken? Det är en möjlighet man borde utnyttja, och det har man inte gjort till fullo, säger Hannele Teir.

Anna-Maija Lyyra säger att det är lätt att vara mera reserverad, eller till och med lite misstänksam, om man inte kommer i kontakt med den andra språkgruppen.

– Det är slutligen inte så stor skillnad på finsk- och svenskspråkiga Jakobstadsbor, de är alla österbottningar. Sen är det lite svårare med min Savolaxhumor, den går inte alltid hem, säger Anna-Maija Lyyra och skrattar.