Pojkvännen i Amanda Romares nya roman beskrivs som en krum datakille vars hemorrojder pressas fram mellan skinkorna i gamingstolen.

”Då vill jag bära honom till träningscykeln och trycka Ozempicsprutan i hans lår.”, skriver Romare i den nya boken Judas.

Hon skriver också att han är dålig i sängen, han är för tjock, för fet och han är för töntig och alldeles för lat. Bokens Amanda försöker ständigt få honom att bli lite bättre.

Hätsk debatt

De flesta av Sveriges underhållningsprogram och kultursidor fick spatt för några veckor sedan. Nästan som de kände sig tvungna att lägga in mer resurser och extra bevakning eftersom Amanda Romare släppte en ny bok.

Hennes nya roman Judas väckte på rekordtid en omfattande och stundtals hätsk debatt. Det har inte varit romanens form som främst diskuterats, utan snarare hur taskigt huvudpersonen i boken behandlar sin pojkvän.

Det är anmärkningsvärt hur moralistisk kritiken mot Amanda Romares senaste bok har varit.

Aftonbladet påstår att det är heteropessimism, snudd på psykisk misshandel och att det inte verkar finnas några gränser för vad en heterotjej får säga till sin pojkvän. I Hufvudstadsbladet skriver Adrian Perera att Judas knappt förtjänar att läsas, så dålig är den.

Dante Löfmark ser en fara i hur boken och författarporträttet blandas samman i marknadsföringen, och skrev i Göteborgs-Posten att det hela kan vara ett PR-trick. Caroline Ringskog Ferrada-Noli igen ifrågasätter i Aftonbladet de övriga recensenternas bedömning av romanens estetik. Hon tycker att det är ”mäktigt” att som kvinna skriva att hon inte är sympatisk.

Många har undrat om Amanda Romare är för hård, och hur hennes kille egentligen mår.

Att bokens Amanda som flickvän har sina brister och är kontrollerande kommer nog inte som en chock för någon, utom kanske för henne själv. Folk kan inte hålla band på sig själva för de undrar så mycket: är det verkligen kärlek att vilja styra sin partner så här mycket?

Eftersom Amanda Romares privatliv och romanen flyter ihop, och hennes verkliga pojkvän både syns på pressbilder och liknar karaktären pojkvännen i boken, så har många undrat om Amanda Romare är för hård och hur hennes kille egentligen mår.

Vi förhåller oss hela tiden till stereotypa roller om hur män och kvinnor ”ska” vara i relationer, och vissa beteenden återkommer som klyschor.

I Amanda Romares bok står den kontrollerande kvinnorollen i centrum, en kvinna som projektleder sin relation, styr och vakar över sin partner, motiverad av oro och kontrollbehov.

Samtidigt finns här en tydlig förståelse för de egna bristerna, och boken vågar visa det obekväma med både humor och självkritik. Romanen nöjer sig inte med att gestalta ett offer, utan riktar även blicken inåt och utforskar huvudpersonens eget ansvar och handlingar gentemot andra.

Feminism används ibland nästan som en skyddsmur, där allt som går snett förklaras med patriarkatet. Det kan bli ett sätt att slippa ta itu med sina egna brister och ta ansvar.

Hon tänkte att det skulle vara ungefär som att vara singel, fast med mer sex, men det visade sig vara mycket mer komplicerat.

Det är ovanligt att en kvinna skriver så öppet om sina egna brister, särskilt i en genre där fokus ofta ligger på männens makt och kvinnors utsatthet. Men här får självinsikten vara den röda tråden och det är just det som gör boken så intressant.

Blottlägger förväntningar

När Amanda Romare skrev boken Halva Malmö består av killar som dumpat mig hade hon letat efter kärleken länge. När hon väl fick en relation insåg hon att det inte var så enkelt som hon trott. Hon tänkte att det skulle vara ungefär som att vara singel, fast med mer sex, men det visade sig vara mycket mer komplicerat.

Som att stor kärlek inte alltid är självklar eller varar för evigt. Det kan ju faktiskt vara en tröst för alla som är singlar och tänker att allt löser sig bara man träffar någon.

Det visar hur den manliga blicken lever kvar och hur kvinnor fortfarande ses som objekt. Romare synliggör det här på ett skickligt sätt och hon visar hur omgivningen hela tiden försöker få tillbaka kvinnan till den plats där hon ”ska” vara, som ett kontrollerat objekt.

Om man tolkar Judas som biografiskt skvaller missar man det som gör boken viktig. Som litteratur blottlägger den de osynliga strukturer och förväntningar som påverkar våra relationer och gör det svårare att leva tillsammans. Romares berättelse behövs för att visa vad vi annars riskerar att inte se.

Kia Svaetichin är kulturjournalist som leder podden Sällskapet.