Pörtö och Bodö i Borgå yttre skärgård är två öar som lever upp under sommaren när turister och sommargäster anländer för att njuta av havet. På vintern är livet annorlunda.

Det är lugnt, tyst och kargt. Patrik Jonasson är en av få som både bor och jobbar året om i den yttre skärgården.

– Att jobba som fartygsplanerare i 20 år vid datorskärmen i Helsingfors började kännas i kroppen. Jag ville inte sitta 20 år till och sedan gå i pension. Jag vill ha mer action, säger han med ett snett leende.

Möjligheten att börja jobba på familjens båtvarv blev vägen bort från kontorsjobbet. Varvet startades av hans farfar, som var den första fast bosatta på Bodö.

I det kombinerade vardagsrummet och matsalen lyser tv-skärmen med sin frånvaro. I stället är det fönstret mot havet som drar blicken till sig, där isen breder ut sig och ljuset ständigt skiftar.

Det är här, i huset som farfar en gång byggde, som han är tillbaka.

– Det är en lite rolig tanke jag har haft, att han faktiskt var den första fast bosatta på Bodö sedan istiden. Han byggde båtar där i sovrummet innan huset var färdigt. Då var det handkraft som gällde.

Sedan dess har båtbyggandet kommit och gått, förklarar Patrik Jonasson. Kunskapen finns kvar, men i dag består vardagen främst av vinterförvaring och reparationer av moderna glasfiberbåtar.

Steget från livet som fartygsplanerare i stan till varvsarbetare på ön innebar också en drastisk förändring av morgonrutinerna. Nuförtiden pendlar han inte längre.

Båtvarvet ligger bokstavligen bara två hus från hans eget, och i huset däremellan bor hans föräldrar.

– Allt är betalat och inkört här, så det var ganska enkelt att komma tillbaka.

Även under de tystaste vintermånaderna finns det alltid något som måste göras. Verksamheten kretsar kring ett fyrtiotal kunders båtar, och det dyker också upp mindre jobb som behöver åtgärdas inomhus.

– Man får nästan improvisera varje gång. Det kommer människor med någon sorts planka eller en skruv som har lossnat. Man får leva i stunden och hitta på lösningar.

Många undrar hur han klarar sig ute på ön. Att hans isolerade skärgårdsliv fascinerar är inget nytt.

Redan som åttaåring blev han uppmärksammad i en dokumentär, ”Patrik på ön”.

I det gamla arkivklippet från 1982 syns en åttaårig Patrik Jonasson förbereda en fiskmåltid och stensäkert slå fast att han ska jobba på båtvarvet när han blir stor.

Att växa upp isolerad ute i havsbandet, långt före datorernas tid, var en barndom som krävde fantasi.

– Det var nog mer innovativt på den tiden när man fick hitta på sina egna lekar och leka i sanden med kottar. En dag målade vi berget blått för att det skulle föreställa en linjetavla, minns han.

En linjetavla är ett av skärgårdens viktigaste navigationshjälpmedel. När två sådana märken står precis ovanför varandra i siktlinjen vet kaptenen att fartyget ligger exakt rätt i farleden.

Det fantasifulla konstverket var inte så uppskattat just då, tillägger Patrik Jonasson.

Fantasin var också ett inslag i dokumentären om honom. Den skärgårdsromantiska fisklunchen var nämligen iscensatt, berättar han.

– Jag tyckte inte ens om att hålla i en fisk, säger han med ett skratt.

Men bortsett från den tv-anpassade lunchen var barndomsskildringen och framtidsplanerna högst verkliga. Det spekulerades i om han skulle arbeta på varvet.

Så blev det också.

Dessutom kom han närmare både föräldrar och syster som bor i hus på varsin sida av honom.

Hans far Nils Jonasson talade i inslaget om att han hoppade att sonen skulle börja jobba på varvet en dag. Även i verkliga livet var det ingen svår process att ta det steget.

– Jag behövde inte ens skicka ett cv.

Föräldrarna är drygt 30 år äldre än sonen, men har inga planer på att dra ner på tempot. De bor bara några meter bort och är fortfarande djupt engagerade i familjeföretaget.

Närheten innebär inte bara ett ovärderligt yrkesmässigt stöd, utan även en påtaglig guldkant i vardagen.

I dag står till exempel laxsoppa på lunchmenyn i barndomshemmet.

Centraliseringen som hinder

Att Patrik Jonasson hittat hem till ön innebär att varvet finns kvar i släkten ett tag till. Samtidigt är han osäker på om något av hans egna tre barn kommer vilja gå i hans fotspår en dag.

Två av dem är vuxna och har egna liv på fastlandet.

– Som det ser ut just nu kommer inget barn att välja den banan. Men kanske de fortsätter komma till Bodö och har detta som sommarstuga.

För Patrik Jonasson innebar bristen på lokal service under uppväxten ett konstant pendlande över havet för att ta sig till skolan på fastlandet.

Det är ett liv som han inte tror intresserar så många.

Att locka fler heltidsinvånare till den yttre skärgården tror Patrik Jonasson blir svårt.

Förr sjöd öarna av liv med både skola och butik på grannön Pörtö, men i dag finns varken skola eller butik kvar.

– Allt ska centraliseras nu för tiden. Det är ekonomin som avgör och myndigheterna vill inte att det ska vara så utspritt.

Han är ändå tacksam över att myndigheterna ordnar kostnadsfria resor till och från Bodö och Pörtö, åtminstone två gånger per dag i vardera riktningen.

Särskilt vintertid, när isen ligger tjock, utgör de statliga förbindelserna en viktig länk till fastlandet.

Även om en del öbor har egna snöskotrar för kortare turer och lokala ärenden är hydrokoptern och svävaren avgörande för att kunder ska kunna ta sig ut till varvet, och för att tyngre leveranser ska nå fram.

– De här förbindelserna är fundamentet för överlevnad. Det är det som gör att företagandet här ute över huvud taget fungerar och att kunder kan ta sig hit och tillbaka.

En Bodöglimt i vintermörkret

Ändå finns det många positiva sidor med att bo i skärgården. Det är lugnt och skönt, men under de tystaste perioderna på vintern kan även Patrik Jonasson behöva lite extra energi och tempo.

Då vrider han upp volymen på den påkostade femkanalsstereon och låter tung techno fylla huset.

Här gnäller inte grannarna, så länge fönstret är stängt när den värsta basen är uppskruvad.