– Man var inte bortskämd på den tiden med att vuxna tog sig tid att leka. Vi kände oss sedda och uppskattade, minns Susanne Westerlund.
Hon var ett av barnen som svarade på annonsen som sökte blivande barnstjärnor till programmet Knytkalaset som skulle ha sändningspremiär i april 1987.
För tusentals finlandssvenskar är Knytkalaset och BUU-klubben inte bara tv-program – det är barndomsminnen som format en hel generation.
I uppropet om Yle-minnen är Knytkalaset ett program som många återkommer till. Susanne Westerlund är en av dem.
Hon var 11 år och deltog i kören under de två första åren av programmet (1987–1988). Glädjen och samhörigheten har lämnat positiva minnen.
– Stämningen var så familjär att när programledaren Stina Engström väntade barn stickade jag ett par babysockor som gåva.
Det var alltid lika spännande att få gå in i regirummet och få se tagningarna efteråt.
– Det som jag tar med mig som vuxen är att det var en jättebra skola att gå i. På ett lekfullt sätt presenterades de som var bakom kameran, de som sköter lamporna och ljudet. När den röda lampan på kameran lyser så är den på och när den inte lyser kan man slappna av. Det gjorde att jag blev mediaskolad, vilket har hjälpt mig i mitt vuxna liv som yrkesmusiker.
Barnprogrammen inledde den kontinuerliga tv-verksamheten
När tv-verksamheten i Vasa skulle byggas upp 1986, gavs ett tydligt uppdrag att skapa två program i veckan där barn faktiskt syns i rutan. Meningen var att barnen i studion och hemma i sofforna skulle kunna känna sig sedda.
Resultatet blev barnprogrammen Knytkalaset och Gottfrid i Garaget, som började sändas 1987.
Under de 40 år som har gått har barn-tv i Vasa vuxit och det har gjorts många nya program, som till exempel Neppe berättar, Ole Dole Doff, Barnens bio, Naturkalaset och många julkalendrar.
År 1997 föddes den mycket omtyckta BUU-klubben, som sedan förnyades 2023.
– Det gjordes många samnordiska samarbeten, minns Stefan Jansson, som var en av pionjärerna då barn-tv-verksamheten startade. Bland annat regisserade han det samnordiska kunskapsmagasinet Myggan, som med sina programledare från fyra nordiska länder också har skapat varma minnen hos publiken.
Signaturen 47 år skriver: ”Det var ett barnprogram som hette Myggan. Det väcker nostalgi hos mig ännu när jag tänker tillbaka på hur det förde de nordiska språken och länderna samman. Jag minns att jag tänkte att hur kan finlandssvensken förstå dansken …”
Tv-staden Vasa växer ur barnskorna
Bakgrunden till tv-satsningen i Vasa på 80-talet var 70-talets debatt om en egen finlandssvensk kanal, den så kallade Kustkanalen. Finlandssvenska program sågs oregelbundet som fönster i tablån i Yles kanaler TV1 och TV2.
– Då en helt egen kanal ansågs för dyr i den analoga världen, blev lösningen att utöka produktionen i de befintliga kanalerna, berättar Leif Jakobsson som ledde uppbyggandet av barn-tv i Vasa under andra halvan av 1980-talet.
Under 90-talet växte tv-verksamheten i Vasa och program för vuxna ökade i snabb takt. I slutet av 1990-talet föddes idén till programmet Strömsö som hade sin första sändning år 2002 och som ännu syns i rutan.
Produktionsverksamheten har vandrat från de allra första lokalerna i stadshuset i Vasa centrum till det specialbyggda radio- och tv-huset i Brändö.
Hela radio- och tv-verksamheten flyttar nu tillbaka till hjärtat av staden. Den här gången sker flytten inte till stadshuset, utan till en modern mediehubb ett stenkast från järnvägsstationen. Det blir en nystart som knyter ihop 40 år av kreativ historia med framtidens digitala produktion.
Var med och skapa ett kollektivt minne under Yles jubileumsår
Yle fyller 100 år i september 2026. Vi vill fira jubileet tillsammans med dig genom att samla in personliga minnen av sådant du har upplevt, hört eller sett i anslutning till Yle. Den här artikeln är en del av firandet.
Vi vill gärna höra om just dina upplevelser oavsett decennium, program eller genre. Vad har berört dig mest? Har du en anekdot som pockar på att berättas? Hur har Yle varit med i ditt liv?
Dela med dig av din historia genom att fylla i formuläret nedan.
