Kriget i Mellanöstern har pågått i tre veckor. Israel och USA har turvis sagt att de redan har vunnit eller håller på att vinna kriget. Ändå verkar det som att konflikten snarare har eskalerat de senaste dagarna.

Iran har svarat kraftigt genom att slå tillbaka mot grannländerna och blockera Hormuzsundet.

Iran antogs ändå vara rejält försvagat efter förra sommarens krig. Hur är Irans aggressiva motstånd då fortfarande möjligt?

Decentraliserad krigföring

Enligt Rouzbeh Parsi, historiker och Iranexpert vid universitetet i Lund, beror det här delvis på den iranska regimens uppbyggnad och delvis på goda förberedelser.

Parsi poängterar att den iranska islamiska republiken är en oligarki, där den makten fördelas över olika nivåer.

– Det här är ett system som bygger på överlappande kretsar av grupperingar inom den politiska eliten.

Att döda några ledande personer i regimen kommer därför inte ha stor betydelse – framför allt inte i den militära fasen som fortfarande pågår, betonar Parsi.

Dessutom har iranierna haft en klar plan som de utvecklat under lång tid: egentligen ända sedan 2003 då Iraks ledare Saddam Hussein störtades av amerikanerna, men framför allt efter fjolårets krig, konstaterar Parsi.

Iranierna var väl medvetna om att de inte kommer att lyckas försvara sitt luftrum och att den interna kommunikationen kommer att fallera. Därför fattades ett strategiskt beslut om en decentralisering av krigföringen:

– Alla distrikt sköter sig själva. På det viset får man en sorts militär autonomi.

Högste ledaren representerar motstånd

Irans nya högste ledare Mojtaba Khamenei har inte synts i offentligheten sedan han blev utsedd till sin far Ali Khameneis efterträdare för snart två veckor sedan. Orsaken kunde vara att Mojtaba Khamenei tros ha skadats i samma attack som dödade hans far.

Men diskussionen om den högste ledaren är egentligen inte så intressant just nu, menar Parsi.

Khamenei ses, enligt Parsi, närmast som en symbol för motstånd, medan makten ligger i händerna på revolutionsgardet så länge krigföringen pågår. Däremot blir Khameneis roll viktigare då en deeskalering sker och förhandlingsmandat ska utses.

Iraniernas framgångsrecept: långt, kostsamt krig

Parsi menar att iraniernas strategi bygger på ett utdraget krig med avskräckande effekt. Deras mål är att få till stånd seriösa förhandlingar, som president Donald Trump inte kan avbryta när helst det passar honom att börja bomba igen.

– De vet ju såklart att de inte har en chans att vinna militärt. Vad det handlar om är: kan man få fienden att betala ett så högt politiskt och ekonomiskt pris att de avstår från att fortsätta krig? Om taktiken funkar, det återstår att se.

Att det decentraliserade systemet kan leda till misskommunikation och att olika aktörer agerar på eget bevåg ses ändå inte som en brist, enligt Parsi. Enstaka attacker var som helst och när som helst är snarare en styrka.

För iraniernas del är framgång att kunna skjuta av en missil då och då så att inget försäkringsbolag vill försäkra ett lastfartyg genom Hormuzsundet. För det behöver man inte skjuta av 17 raketer om dagen. Det räcker med en.

Rouzbeh Parsi, säkerhetsforskare

De olika grupperingarna inom systemet håller dessutom ihop på grund av sin vilja att överleva tillsammans. Däremot ökar risken för intern splittring och till och med inbördeskrig om den politiska makteliten och regimen helt kollapsar under de amerikanska och israeliska bombningarna, påpekar Parsi.

USA och Israel gjorde felberäkningar

Enligt Parsi försöker Israel tillämpa samma taktik mot Iran som den använt mot de avsevärt mindre gerillarörelserna Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza. Israel förlitar sig på militär makt för att eliminera politiska fiender och upprepar de militära operationerna varje gång en ny generation tar makten.

Samma strategi fungerar inte lika bra på en statlig aktör som Iran med ett stort territorium och ett befolkningsunderlag på 92 miljoner.

En snabb attack där man dödar en ledare får inte systemet att vackla eftersom många är redo att ta över ansvaret, resonerar Parsi.

Amerikanerna och israelerna har visserligen lyckats förstöra många militära mål och demolerat en stor del av samhällets infrastruktur såsom oljeanläggningar och vattenreningsverk, men de förlitar sig också på vissa felaktiga premisser, konstaterar Parsi.

Amerikanerna hänvisar till exempel till att andelen iranska robotattacker har minskat med 90 procent sedan krigets första dagar. De drar då slutsatsen att det iranska lagret har decimerats med 90 procent, eftersom de utgår ifrån att iranierna samtidigt skulle avfyra alla vapen som de förfogar över.

– Det är ett rätt korkat antagande.

Iranierna har dessutom varit hyfsat träffsäkra: attackerna mot infrastruktur i Gulfländerna har ofta träffat sina mål. Den långsiktiga iranska strategin kan dessutom ge fördelar.

Amerikanska varningssystem och radarstationer attackerades i början av kriget. Först användes också de billigaste drönarna och robotarna för att slå ut de amerikanska och israeliska antiballistiska robotarna, samtidigt som de mer värdefulla vapenslagen sparades till senare, säger Parsi.

Deeskaleringen avlägsen

För Iran är ett eldupphör inte gott nog. Målet är sanktionslättnader. Parsi beskriver iraniernas tankegångar:

– Det är inte så att ni får bomba sönder oss 20 år tillbaka i tiden och sen ska vi vara tacksamma för att ni slutar bomba oss.

USA:s mål och strategi är mindre klar. Att USA och Israel dessutom inte är överens om krigets syfte gör det svårt att utropa seger:

– Det här är ett krig som börjar utan att någon riktigt vet vad det ska vara bra för. Trump har ingen en tydlig position eller idé om hur han ska ta sig ur kriget. Man kan säga att USA som politisk entitet har skapat sig en perfekt storm.

Eftersom presidenten har avskedat eller alienerat många experter i den amerikanska statsapparaten saknas kapaciteten att fatta viktiga beslut eller förhandla med trovärdighet, konstaterar Parsi:

– Då blir det svärsonen och golfkompisar. Och som vi ser i Ukraina och Iran så kommer man inte så långt med det.

Artikeln korrigerades 21.3.2026 klockan 11.52 med en rättelse. Rouzbeh Parsi är historiker och Iranexpert, inte säkerhetsforskare som det tidigare påstods.