En del människor verkar vara täckta av en teflonhinna, de bryr sig inte det minsta om vad andra anser och är helt trygga i sig själva och sina beslut.

För många andra är det inte lika lätt. En del har redan i barndomen lärt sig att det är bäst att passa in i en färdig mall och inte sticka ut.

Då kan det vara svårt att våga lyssna på sitt eget hjärta och välja den utbildning, partner eller livsstil man själv vill, på grund av farhågan ”vad ska folk tänka?”

Men vem är egentligen ”folk” och hur mycket värde ska man lägga på deras synpunkter?

Går det att träna upp sig i att bli mera obrydd eller är det här en egenskap som kommer med åldern?

Det funderar vi på i veckans relationspodd med hjälp av publikens kloka synpunkter och erfarenheter.

Några av breven vi fick i veckan kan du läsa här.

Rotat i uppväxten

”När ska jag lära mig att inte bry mig vad andra tänker om mig? Tänker de alls något om mig för den delen?

Det här sitter i från barndomen, min mamma tyckte att man alltid ska visa utåt att man har det bättre än vad det i verkligheten är.

Försök nu här sen klä på sig något enkelt när mors ord klingar i huvudet.

Förstås tyder det här på att jag har ett väldigt dåligt självförtroende.”

Lena, 59

Efter skilsmässan slutade jag bry mig

”Min mamma speglade ständigt sin omgivning. Allt hon gjorde, hade på sig och hur hon levde formades av vad hon trodde att andra tyckte.

Jag fortsatte på samma sätt som hon långt upp i vuxenlivet.

När jag tvingades skilja mig – på min exmans initiativ – rasade min tillvaro. Men ur kaoset som följde växte också en styrka, och med den en ny inställning: att sluta bry mig så mycket om vad andra tycker om mig och mina val.

En dumpad förlorare har ju också ett värde, oberoende av vad andra tycker.

I dag, som 60-årig singel, lever jag, klär mig och beter mig precis som jag vill. Vad folk på byn tänker om mig, rör mig inte längre. Och det är otroligt befriande.”

My Way 62

Min lösning: tystnad

”Under min uppväxt fanns det en pratkvarn i familjen som förde allt jag berättade vidare. Det slutade med att hela släkten kände till mina tonårsproblem och jag fick ständigt höra kränkande kommentarer, att jag var för introvert, för sensibel och hade för dåliga skolvitsord.

I dag är mitt vuxenliv helt hemligstämplat. Jag har valt att dra en tydlig gräns där familjen inte får veta någonting, allra minst att jag inte har mått bra och gått i psykoterapi.

Ibland är det tungt att bära alla problem själv, men för det mesta känner jag mig bara fri. Jag vet att ingen längre kan prata bakom min rygg eller döma mig. Det är värt det för att få äga mitt eget liv.”

Lena, 25 år

Tog mig loss från mammas moraliska grepp

”Jag är uppvuxen inom en konservativ religiös församling i Österbotten där det rådde hård social kontroll.

Jag har sett min mamma underkasta sig den sociala kontrollen under min uppväxt, tills hon även började kontrollera mig i vuxen ålder. Hon stalkade mig på Whatsapp och kunde fråga om jag chattade med någon man när jag var online så ofta.

Fastän jag var 30 år gammal läxade hon upp mig att jag ska hålla mig ren, det vill säga inte vara intim med någon så länge jag är ogift. Där någonstans rann bägaren över och jag bestämde mig att inte en enda person ska få påverka hur jag lever mitt liv.

Det är bara att bestämma sig och att ta fram sitt mentala långfinger om det behövs, så visar du det i stället för att låta någon person påverka att du inte lever livet fullt ut.”

Just do it, 40

Vad gör det om hundra år?

”Man brukar sluta bry sig när man inser att livet är för kort. Det brukar ske någon gång efter 40.

Mitt tips är att utmana dig själv. Sätt upp mål, både stora och små, och jobba mot dem. Självförtroendet växer när du lyckas med något du har kämpat hårt för.

Om inget av det hjälper, så kan man ju tänka som dvärgarna i Snövit. Vad gör det om hundra år när allting kommer kring!”

44kvinna yolo å säkert cringe