”Ett litet steg för en människa, ett jättekliv för mänskligheten”

Dessa bevingade ord yttrade Neil Armstrong när han tog mänsklighetens första steg på månen. Hela världen följde med äventyret med andan i halsen.

Månlandningen 1969 har gått till historien som en av mänsklighetens största bedrifter och nu, över femtio år senare, bär det av igen.

Natten mellan första och andra april sköts den bemannade rymdfarkosten Orion upp från den amerikanska rymdbasen Kennedy Space Center. Ombord finns astronauterna Reid Wiseman, Victor Glover, Christina Koch och Jeremy Hansen.

Den här resan kommer inte att ta dem till månens yta, utan målet med expeditionen är att studera månens baksida, som inte går att skåda från jorden.

Slutmålet för det så kallade Artemisprojektet är däremot mer ambitiöst.

– Den här gången är inte målet att sätta flaggor och fotavtryck på månen. Den här gången ska vi stanna, sa Nasachefen Jared Isaacman förra veckan.

Bas på månens sydpol behöver inte vara science fiction

– Det här är första gången som människan lämnar jordens nära omloppsbana sedan månfärderna för över 50 år sedan. Målet är som sagt bland annat att spana in möjliga landningsplatser för kommande Artemis-expeditioner, lite som när Apollo 8 rekognoserade för Apollo 11 år 1968. Spännande blir det, konstaterar Svenska Yle:s vetenskapsredaktör Marcus Rosenlund.

Trots att vi ännu inte får bevittna en månlandning så är ändå den pågående expeditionen mycket intressant ur ett vetenskapligt perspektiv.

Astronauterna har tillgång till ny toppmodern utrustning som ska hjälpa Nasa att lära sig mer om månens mystiska baksida.

Informationen som samlas in kommer att utnyttjas i nästa steg av projektet, nämligen en bas på månens sydpol.

Enligt Kristine Dannenberg, ansvarig för svenska rymdstyrelsens utforskning och tillträde till rymden, är planerna på en månbas realistiska.

– Med dagens teknik finns det helt andra möjligheter jämfört med Apollo-tiden. Nasa har meddelat att man satsar resurser på att utveckla månbasen och påöka månfärdernas frekvens. Just det att det ska byggas en månbas känns trovärdigt och realistiskt.

Det att basens just planeras på månens sydpol beror på att det finns is där.

– Isen kan man använda för att producera dricksvatten och även producera bränsle genom att man framställer vätgas och syrgas från vatten. Planerna är stora men vi vet inte alla detaljer kring dem, säger Dannenberg.

Kommer mänskligheten att ta sig till Mars?

Månen är de facto enbart fas ett i Nasas högt flygande planer. Nästa steg är Mars.

– Vi måste ta månen som en obligatorisk övning om vi ska vidare till Mars, men det krävs nog mycket ännu till för att vi ska snacka om en realistisk chans. Det är så mycket dyrare, så mycket större och så mycket svårare, säger Rosenlund.

Det skulle kräva att Nasa blir prioritet nummer ett i USA, något som inte känns realistiskt just nu.

– Nasa är idag en skugga av vad organisationen var då månfärderna pågick under 60- och 70-talet. Då fick Nasa en enorm andel av den federala budgeten.

Trots att man inte opererar med samma resurser som tidigare tror ändå Rosenlund att Nasa har kapacitet att ro månfärden i hamn.

– Nasa har tvingats återanvända en del teknik då de jobbar på sparlåga. Samtidigt måste man säga att Nasa är pålitligt, jo det tar länge, men det brukar bli resultat. Till skillnad från till exempel SpaceX där var och varannan raket exploderar, konstaterar Rosenlund.

Även Kina har visat ambitioner på att nå månen senast 2030. Det är möjligt att en ny fas av rymdexpeditioner återigen inleds till följd av en kapplöpning mellan två stormakter.

Samtidigt har den pågående expeditionen ett stort symbolvärde. Christina Koch blir den första kvinnan, Victor Glover den första afroamerikanen och Jeremy Hansen den första icke-amerikanen att göra en resa till månen.

– Jag hoppas att det blir en stor inspirationskälla för allmänheten och att unga inspireras till att läsa naturvetenskaper, avslutar Dannenberg.