Det var signaturen Gargamel, en av de många profiler som levde och andades i Yle X3M Community i början av 2000-talet, som kontaktade oss på Yle för att lyfta fram fenomenet inför Yles 100-årsjubileum.
Så här skrev han:
”X3M-communityn var helt unik för sin tid. Helt fantastiskt hur det uppstod en kultur kring den och Svenskfinlands första communitybröllop där medlemmar gifte sig på riktigt med varandra efter att ha träffats på X3M-communityn. Finlands första realityserie Galleriet i äkta Big Brother-stil med mera.”
– Jag kommer ihåg signaturen Gargamel. Vissa av de där profilerna glömmer man aldrig, säger Micaela Röman, dåvarande kanalchef för Yle X3M och kvinnan bakom X3M-communityn.
Idén föddes 2003 ur ett behov av att nå en yngre publik.
Yle X3M hade för gamla lyssnare, och det behövdes nya sätt att engagera de unga. Röman beskriver sig som en stor vän av att skapa gemenskaper, och därför kom hon på konceptet om en digital lekhage för unga finlandssvenskar.
– Jag ritade upp en gräns och sa: utanför den får man inte gå, men innanför får man göra nästan vad som helst, berättar hon.
Reaktionerna på Svenska Yle var blandade. Enligt Röman var Yles säkerhetsavdelning misstänksam och varnade för att plattformen kunde bli en plats för pedofiler och falska identiteter. Men hon litade på den sociala kontrollen inom den finlandssvenska gemenskapen.
Jag sa att nu litar vi på att om någon beter sig illa, så är det någon som känner någon som känner någon
Micaela Röman
Yle X3M Community lanserades den första maj 2004 och succén var omedelbar. Medlemsantalet växte från hundra till tusen och senare till över tiotusen.
Användarna, som kallades communisterna, var anonyma bakom signaturer men samtidigt väldigt öppna med vilka de var. Plattformen blev en plats där man inte bara umgicks med likasinnade, utan också upptäckte också nya människor och intressen.
– Jag sa att nu litar vi på att om någon beter sig illa, så är det någon som känner någon som känner någon. Den kulturella kontrollen kommer att göra det här till en trygg gemenskap, säger Micaela Röman.
Enligt henne var det avgörande att just Yle hade ansvar för X3M-communityn, eftersom Yle står för trygghet, vilket lockade många.
Till skillnad från dagens sociala medier var stämningen i X3M-communityn nästan alltid konstruktiv. Propaganda och hatiska drev lyste med sin frånvaro.
I stället uppstod positiva rörelser.
Rörelsen kring det svenska bandet Kent var ett exempel på det här. X3M-communityn lockade också finskspråkiga användare som ville lära sig svenska i ett sammanhang som intresserade dem. Möjligheten att anmäla inlägg behövde sällan användas.
Den starka gemenskapen blev som tydligast år 2007 när Yle X3M hotades av nedläggning. Kanalen behövde inte driva någon kampanj, det räckte med att berätta om situationen i X3M-communityn.
– Vi lade bara korten på bordet. Responsen från medlemmarna var omedelbar: ”Absolut inte, var ska vi vara?”, berättar Röman.
Engagemanget kulminerade i en demonstration utanför Yles dåvarande huvudkontor, Stora Smedjan i Böle. Det gjorde Micaela Röman rörd.
– Tänk att en webbcommunity hade en så stor inverkan på människors liv att de ställde sig där och skanderade. Och att de sa till höga herrar ”vi har rätt och ni har fel”, minns Micaela Röman nostalgiskt.
Yle X3M Community lades ner omkring 2013. Röman, som då hade lämnat Yle, ser tillbaka på beslutet utan bitterhet, men med en viss saknad.
Hon reflekterar över hur den tidiga, optimistiska synen på internet som en förenande kraft har gått förlorad.
– Vi trodde på riktigt att möjligheten för alla att delta skulle bidra till en bättre värld. Det är åt helvete att folk har använt den här möjligheten på fel sätt.
Men det starkaste arvet från X3M-communityn är kanske det mest personliga. Plattformen blev en plats där människor fann varandra på riktigt.
– Människor träffades inte bara och fattade tycke för varandra, de gifte sig och fick barn tillsammans. Därför kan jag faktiskt säga att jag bidrog till att öka nativiteten bland finlandssvenskarna. Och det kan man inte köpa för pengar, säger Micaela Röman.
