Längs landsvägen mellan Fiskars och Antskog i Raseborg, kan du upptäcka en tydlig gräns: först härskar blomsterlupinen på vägrenen och mitt i allt försvinner den. På nästan fem kilometer är det svårt att hitta en enda lupin vid vägrenen.

Lupingränsen är ingen slump, utan resultatet av flera års arbete. De som gör Antskog lupinfritt intygar att arbetet inte enbart gett synliga resultat, utan också varit roligt, ett sätt att känna sig hemma i byn.

– Jag har verkligen njutit mycket av talkoarbetet, säger Lotta Suonperä, ordförande för brukets byförening.

Det är viktigt att ta hand om naturens mångfald säger Suonperä. Men lupintalkona har också haft en bonuseffekt.

– Det har fått byn att kännas mer som min egen när jag tillsammans med andra bybor fått ta hand om jorden och området och följa förändringarna i naturen här.

Det är inte unikt att volontärer kämpar mot invasiva arter. Också i det större grannbruket Fiskars jobbar frivilliga på talko med samma mål. Invasiva arter är ett av de fem största hoten mot naturens mångfald enligt FN.

Från frustration till framgång

Lupininsatserna i Antskog började för ungefär tio år sedan när enstaka bybor började riva lupiner på en nygrundad äng och på sina egna gårdar.

Sedan växte det: fler och fler ville vara med. År 2020 skrev man in målet i byplanen: ”Vieraslajiton Antskog”. Antskog skulle bli en by utan invasiva arter.

Antskogbon och naturinventeraren Sami Virta är en av dem som deltagit i lupinkampen.

Han berättar vad som varit både viktigast och roligast i lupinkampen:

Yle Västnyland träffade bybor under vårens första talko i maj. Då var det fyra personer som i ett par timmar jobbade med spade och lie.

Byborna tuktar lupinen också utanför sommarens talkokvällar. Var och en har sitt eget inofficiella område som de håller koll på. Det har blivit en vana, berättar de glatt.

Sami Virta har kartlagt 19 olika lupin-hotspots i Antskog med omnejd. Det är på dem som talkogänget jobbat. Många är nästan helt utrotade, andra kräver fortfarande insatser, men långt mindre tidigare.

– Visst kan det kännas frustrerande när man tror att man är klar på ett ställe och sedan dyker nya lupiner upp igen.

För några år sedan upptäckte Ulla Korhonen en äng med mycket lupin. Det var den som hon, Lotta Suonperä och Sami Virta jobbade med när Yle besökte Antskog.

De återkommer om och om igen tills lupinen försvagats och ger upp.

En annan utmaning är att en del vill ha kvar lupinen på sin gård:

Allas åsikt respekteras, inget görs utan fastighetsägarens tillstånd, intygar Virta.

Och trots små motgångar har resultaten av talkoarbetet inte låtit vänta på sig.

– Redan följande sommar efter starten såg vi att lupinen tydligt försvagats och naturväxterna kommer bättre fram, berättar Sami Virta.

Fjärilar och bin kom tillbaka

Där lupinen försvunnit tar ängsblommorna över, både på ängar som byborna anlagt och vid vägrenarna. Och med ängsblommorna kommer också insekterna.

De lupinfria ängarna är finast i juni eller juli.

– Då är det fullt av insekter, fjärilar och trollsländor på ängarna, och så kommer svalorna och hela den kontinuiteten, beskriver Sami Virta kedjan av mångfald som kan uppstå när lupinerna inte stoppar allt.

Lotta Suonperä håller med. Hon beskriver hur blicken skärpts efter alla arbetstimmar så att man verkligen lägger märke till var lupinen är borta eller nästan borta och vilka vägrenar domineras av oändliga lupinmattor.

Så gör du skillnad

Sami Virta har flera enkla råd till alla som vill bekämpa lupinen:

Engångsmetoden: Gräv genast upp lupinerna om de är få. Det är tyngst men mest effektivt.

Upprepningsmetoden: Större bestånd behöver ni slå lupinerna flera gånger per sommar. Idealt 8–10 gånger för att verkligen försvaga växten, men 2–3 gånger hindrar också spridningen.

Tunga bestånd-metoden: Täck riktigt stora bestånd med tung presenning i ett par år. Sami Virta har inte testat det själv, men metoden fungerar på andra växter ”så varför inte på lupin?”

Första hjälpen: Det minsta du kan göra är att vika av blomsterklasarna innan de bildar frön.

Viktigt: Samla alltid frön om de bildats. Lägg i brännbart avfall, inte på kompost!

Agera tidigt: När det bara finns fem lupiner är jobbet lätt. Men vänta ett eller två år och beståndet exploderar – då blir det mycket svårare.

Ha tålamod: Det tar några år, men det fungerar. Kom också ihåg att kolla ”färdiga” områden varje år!

Gör jobbet tillsammans och ha kul!

Kan man då verkligen bli av med lupinen? Myndigheterna tror inte det. Så här säger Sami Virta i Antskog:

– I hela Finland kan vi inte utrota den längre. Men lokalt? Absolut! När några entusiaster börjar samlar det andra också. Det går, kan bli en rolig gemensam syssla.

Det är omöjligt att helt stoppa blomsterlupinens segertåg men det finns goda grunder för att dämpa utbredningen

Citat från webbplatsen för invasiva arter i Finland

Sami Virta påminner om och om igen om tålamodet som behövs. Lupinen ger sig inte snabbt.

Han förklarar hur vägslåtter faktiskt kan sprida lupinen:

Även olika markarbeten, till exempel när man byter vägtrummor, resulterar ofta i att nya lupinplantor tittar fram. Fröna kommer med schaktjord. Också trädgårdsavfall kan sprida lupinen.

Visst är lupinen vacker, men den är inte bra

Lotta Suonperä medger att hon egentligen tycker lupinen är en vacker blomma som hon gärna har i vasen. Samtidigt vet hon att den är skadlig och behöver tas bort.

– Man måste tänka på den mångfald som blir möjlig när lupinen är borta, att många andra blommor får komma fram.

Här kan du testa vad du vet om lupinen!

I kommentarsfältet får du gärna berätta om du försökt bli av med lupinen eller andra invasiva arter och hur det lyckats! Vilka är dina bästa tips?