Under skoltiden fick Milja Ångerman ständigt höra att hon var lat och pratade för mycket. Hon kände sig ofta korkad och missförstådd.

Först som vuxen fick hon förklaringen: en adhd-diagnos som förändrade allt.

Ångerman är i dag 33 år och jobbar som journalist.

Hon fick diagnosen för ungefär tio år sedan, under studietiden. Det var en kollega på baren där hon jobbade som först märkte att hon inte mådde bra och föreslog att hon skulle söka hjälp.

Via studenthälsovården kom hon till en psykolog, som konstaterade en medelsvår depression. Men psykologen såg något mer: en person med jättemycket saker på gång, en omänsklig rutin och en misstanke om adhd.

Ångerman fick remiss till vidare utredningar, som tog ungefär 1,5 år. När diagnosen kom var den tydlig. Läkaren sa att det var solklart att hon hade adhd.

Varför ifrågasatte inte skolan beteendet?

För Milja Ångerman var diagnosen en lättnad. Hon hade själv börjat läsa på om adhd och kände igen sig i många beskrivningar.

– Typiskt för mig är att jag pratar mycket och avbryter lätt, har svårt att sitta still. Jag petar hela tiden på något.

På kvällarna när hon ska sova kommer alla tankar upp, och till skillnad från andra kan hon inte stänga av dem.

Det värsta under uppväxten var inte symptomen i sig, utan känslan av att vara dum i huvudet, korkad eller lat. Det hade lärare antytt genom hela skoltiden när de sa att hon måste vända sig framåt, sitta längst fram och sluta prata så mycket.

I dag undrar hon varför ingen i skolan ifrågasatte hennes beteende på samma sätt som man gjorde med pojkar, som oftare fick adhd-diagnoser.

Som barn var hon mycket aktiv, hon var hela tiden utomhus och hittade på nya lekar. Föräldrarna tänkte bara att barn är olika. De reagerade inte förrän hon själv skulle ta hand om sina egna rutiner, eller snarare rutiner hon inte alls hade.

Under studietiden jobbade hon på tre olika ställen, studerade på två olika instanser och var aktiv i olika studentföreningar. Det fanns ingen rutin, utan hon fortsatte bara, eftersom allt var så roligt.

Hon ville hoppa på allt och göra allting, gå med i styrelser och ta nya jobb.

Hjärnan gick på högvarv hela tiden, och hon kände sig aldrig trött, tills väggen kom.

Med tiden har hon lärt sig att känna igen tecknen på utbrändhet, och nu försöker hon ta tid för återhämtning och strukturera sin vardag bättre.

Medicinering passade inte

Milja Ångerman började med medicinering direkt efter att diagnosen kom. Men efter ungefär ett halvår beslöt de med läkaren och sjuksköterskan på psykiatriska kliniken att sluta ta medicinen.

De timmarna som medicinen verkade var okej, men när medicinen gick ur kroppen kom alla känslor upp på en gång: ilska, sorg, irritation.

Det kändes som om alla känslor kröp i kroppen.

– De där timmarna jag kunde koncentrera mig på dagen var inte värda de tunga timmarna på kvällen, minns hon.

Men hon kommer ihåg tystnaden som medicinen gav. Plötsligt kunde hon höra sina egna tankar, och sitta och läsa utan att börja fundera på vad hon skulle laga för mat eller vad som händer nästa vecka.

Vänskapsband och jobb påverkas

Adhd har påverkat Milja Ångermans sociala liv. Sociala relationer blir ibland lite tunga och egentid är nödvändig för hennes återhämtning. Något som relationer kan bli lidande av.

Ibland kan det till och med kännas som att vissa relationer rinner ut i sanden på grund av det

Att upprätthålla kompisrelationer är tungt, och det där bästa kompisgänget, som hon uppfattar att många andra har haft sedan de lägre klasserna, har hon inte haft.

På kalas med tio personer kan hon bli helt dränerad efter en halv timme. Efter större tillställningar måste hon ta två dagars paus från allt för att återhämta sig. Batterierna dör nästan direkt, särskilt om det är nya människor och hon ska prestera något.

På jobbet går det bra, men hon har fått hitta egna knep.

– Det svåraste är när någon säger att jag kan göra lite hur jag vill. Då blir det kaos i huvudet och jag vet inte var jag ska börja.

Hon behöver ganska mycket struktur och regler, eller åtminstone att någon berättar om förväntningar. Samtidigt blir det panik i henne om någon gör annorlunda än planerat.

Om hon har bestämt att hon ska vara någonstans klockan 14, och någon börjar göra ändringar i hennes tidtabell blir hon otroligt frustrerad, för då måste hon strukturera om hela sin dag.

Om hon har en helt tom dag kan hon vara spontan och säga ja till allt, men ändringar i något som är planerat tar väldigt mycket energi.

Jag behöver ganska mycket struktur och regler, eller åtminstone att någon berättar om förväntningar

Milja Ångerman

Adhd är också en styrka

Milja Ångerman vill inte dölja sin adhd-diagnos. Hon skriver en del om det på sociala medier. Det gör hon delvis för att när hon berättade för kompisar om diagnosen var många förvånade. De trodde inte hon kunde ha adhd eftersom hon verkade vara så strukturerad.

Hon tänkte då att hon lyckats hålla masken i alla år.

Hon förklarar att adhd kan se ut på alla möjliga olika sätt. Allas adhd är unik.

Den ökande frekvensen av diagnoser tycker hon är bra, det visar på att vården fått upp ögonen för det hela.

Men å andra sidan tror hon också att diagnoserna ibland ges ut lite för lätt. Det kan bli något att skylla på i stället för att fundera på vad som egentligen är problemet.

Men det finns också styrkor med adhd.

– Jag är väldigt kreativ och lösningsorienterad, jag hittar på nya grejer och söker lösningar när svårigheter dyker upp.

Till dem som känner igen sig i hennes berättelse, säger hon att om man känner att man skulle kunna få hjälp av att veta, ska man ta kontakt med vården.

För henne var det en stor lättnad att få diagnosen. Det var skönt att få veta att hon inte var dum i huvudet, utan bara tänker på ett annat sätt och behöver lite andra verktyg för att klara sig i vardagen och på jobbet.