Föreställ dig att du anlitar en snickare för att bygga ett hus. Du ställer dig upp på ett podium, hyllar snickarens viktiga roll för gemenskapen genom att bygga ett hus med rum för alla, och kallar snickaren för samhällets ryggrad.

Men när det blir dags att betala ut lönen meddelar du att pengarna tyvärr är slut – och passar dessutom på att höja skatten på snickarens verktyg.

Det är, krasst sett, exakt så den finländska kulturpolitiken fungerar just nu och det får vi veta med all önskvärd tydlighet i det kulturpolitiska forskningsinstitutet Cupores nya rapport, Kulturpolitikens tillstånd.

Gammalt tänk

Rapporten slår fast att Finlands kulturpolitik sitter fast i gamla, stagnerade strukturer medan världen omkring oss snabbt förändras.

Rapporten visar också att den offentliga finansieringen har minskat, vilket gör livet svårare både för etablerade skådespelare med cv:n full av kioskvältare och frilansande konstutövare med mer nischade profiler, och ökar osäkerheten för hela fältet.

Om man är orolig för polariseringen i samhället borde man vilja finansiera kultur, eftersom den tvingar oss att stå ut med också sådant som du inte fattar

Emilie Gardberg, generaldirektör för Konst- och kulturmyndigheten

Samtidigt är det privatpersoner och företag som betalar mest för kultur. Varje år lägger finländska hushåll ut cirka fem miljarder euro på kultur, vilket är ungefär dubbelt så mycket som staten och kommunerna gör.

Allt det här har vi kulturjournalister på Svenska Yle rapporterat om i många år. Det nya är att man nu samlat alla undersökningar, rapporter, enkäter och analyser inom samma pärmar och kunnat dra slutsatser.

Kulturkonsumtionen polariseras – utanförskap ökar

Och vilka är slutsatserna då, frågar ni?

Bland annat att den ekonomiska knappheten har slagit hårt mot kulturarbetarna. Otrygga inkomster och en känsla av låg samhällelig uppskattning har lett till att nästan hälften av konstnärerna under det senaste året har övervägt att byta yrke eller redan gjort det.

Digitaliseringen slår sönder gamla inkomstmodeller för kulturarbetare, då både konsumtion och produktion flyttar ut på nätet.

De traditionella sätten att tjäna pengar på konst försvinner, samtidigt som de nya, digitala intäktsmodellerna fortfarande är outvecklade och osäkra för skaparna. De organisationer som värnar om kulturskaparnas upphovsrätter är djupt oroade, och det med orsak.

Vidare konstaterar man att kulturkonsumtionen blir alltmer polariserad. Högutbildade och kvinnor tar del av kulturutbudet i betydligt högre grad än lågutbildade och män – och det gäller både så kallad ”finkultur” och populärkultur. Samtidigt kopplas ett lågt deltagande ofta till en bredare känsla av utanförskap i samhället.

Om man är orolig för polariseringen i samhället borde man vilja finansiera kultur, eftersom den tvingar oss att ”stå ut med också sådant som du inte fattar”, för att citera Konst- och kulturmyndighetens generaldirektör Emilie Gardberg som talade på Cupores kulturpolitiska seminarium i måndags.

Det mest utbredda, tillgängliga och starka kulturnätverket är fortsättningsvis biblioteken. Men skillnaderna i kommunernas ekonomi är stora.

Det här skapar stora regionala skillnader i möjligheterna för finländarna att ta del av kultur, och betyder att ett barn som bor i Esbo har avsevärt fler möjligheter att syssla med kulturaktiviteter i sin hemstad än ett barn i, säg, Kronoby.

Politisk dubbelmoral – ord matchar inte handling

Rapporten berättar också att kulturen värderas högt, men prioriteras sist. Ett exempel på det här är hur kulturens vikt lovordas i strategier som den kulturpolitiska redogörelsen, medan man samtidigt från statligt håll höjer mervärdesskatten på kulturella varor och tjänster och minskar på den offentliga finansieringen.

Kultur är viktigt för finländarna, och en stor del av medborgarna stöder offentlig finansiering av konsten och tycker att det lönar sig.

Även beslutsfattarna ställer sig generellt positiva till kultur, men i det praktiska arbetet får kulturfrågorna vänta. Det finns alltid andra, mer akuta utmaningar att lösa.

Strategierna hyllar kulturen, men besluten resulterar i direkta nedskärningar och momshöjningar, vilket försvårar all långsiktig planering inom kultursektorn.

Enligt tillgänglig forskning gör det oss väldigt gott att ta del av kultur. Att läsa böcker, gå på konserter eller själv skriva eller spela instrument, eller vad man än väljer att göra, ökar på vår förmåga att ta del av varandras tankar och världar.

Kulturpolitiken dras med en barlast: de strukturer som samhället upprätthåller hänger inte med i den övriga samhällsutvecklingen

Nu ställs dessutom en hel drös med andra krav på kultur som verksamhet. När kulturen som egenvärde inte mera biter som argument för att kultursektorn ska finansieras, presenteras siffror på hur kultursektorn faktiskt kan fungera som startmotor för Finlands krassliga ekonomi.

Och inte bara det. Vår tids stora kriser, som klimatförändringen, är i grunden kulturpolitiska frågor, då till exempel covidpandemin visat kulturens betydelse som en del av samhällets motståndskraft.

Politikerna hyllar kulturen men prioriterar den sist

I grunden handlar det om att vi via kultur kan föreställa oss en framtid. Men kulturpolitiken dras med en barlast: de strukturer som samhället upprätthåller hänger inte med i den övriga samhällsutvecklingen.

Och just ordet ”övrig” är nyckeln här, att man fortfarande ser kulturpolitik som en extra krydda man kan ta itu med när viktigare göromål är åtgärdade, i stället för att se kulturpolitiska beslut som framtidsbeslut lika viktiga som vad vi beslutar om social- och hälsovård, tågtrafik eller när skolbarnen ska ha sommarlov.

Men nu finns det en heltäckande redogörelse om kulturpolitikens tillstånd i stället för det lapptäcke av utredningar och journalistiska alster vi levt med hittills.
Cupore ska fortsätta ta tempen på kulturpolitiken årligen i fortsättningen. Så beslutsfattare kommer inte att kunna kränga sig undan: de har information, de kan inte säga att de inte hade koll, inte heller i framtiden.

Under det seminarium där rapporten presenterades i måndags konstaterade en av deltagarna krasst att den storslagna retoriken sällan leder till några nya, konkreta beslut eftersom politikerna tenderar att förhålla sig till kulturpolitiska siffror och fakta ungefär som till horoskop.

Det är kulturpolitikens tillstånd.

Eva Pursiainen är kulturjournalist som följt kulturpolitik i många år.