Etymologiskt kommer Tyr ifrån ett mycket gammalt indoeuropeiskt ord – antingen *dyeus eller *deiwos, vars namn hos de vediska indierna blev Dyaus. Det förra ordet ger en urgermansk form *tieuz, senare *tīuz, och finns i grekiskans Zeus (genitiv; dios), romarnas Jū- (som i latinets Ju - ppiter > Jupiter, det vill säga fader himmel) och sanskrits Dyaus och verkar följaktligen ha varit beteckningen på den indoeuropeiska himmelsguden.^[3] Det senare ordet *deiwos ger en urgermansk form *teiwaz (senare *tīwaz), och finns i latinets divus och deus (”gudomlig” och ”gud”), litauiskans dievas (”gud”), avestiskans daevas och sanskrits devas, och bör därför ha betytt gudaväsen på det indoeuropeiska urspråket.^[3] För den senare etymologin talar bland annat att Runkoteivas var namnet på en gudom hos finnarna.

Av etymologiska orsaker har somliga velat se Tyr som den ursprungliga högguden bland germanerna, som senare trängs ut av dödsguden Oden, vilken övertar flera av den förres attribut. Frånsett etymologi är detta dock ytterst spekulativt. I indoeuropeiska språk (som nordiskan) används formerna *dyaus eller *deiwos för att referera till gudar i allmänhet. Därför behöver inte alls namnet Tyr ha någon koppling till himmelsgudar annat än just etymologiskt. Ett annat av problemen med denna teori är att andra indoeuropeiska himmelsgudar har mer likheter med Tor som till och med jämfördes med Jupiter av romarna.

Tyr antas ha förekommit i forngermansk religion redan under romersk järnålder efter en beskrivning av romerska historikern Tacitus i hans etnografiska verk om germanfolken, Germania, där han skriver att germanerna främst dyrkar krigsguden Mars, vilken i analogi med veckodagen Tisdag (Tyrs dag) antas beskriva Tyr (latin: dies Martis, "Mars dag"). Under denna tid talades olika dialekter av urgermanska runt om norra och centrala Europa och genom språkforskning torde Tyrs urgermanska namn vara något i stil med *Tīwaz (*asterisk anger att namnet är rekonstruerat).

Rotmorfemet Tiw är återskapat från att senare Germanska former uppvisar en morfologisk iu/iw-stavning: urnordiska: Tīuʀ → fornnordiska: Tyr/Tir, anglosaxiska: Tiw, Tuu, fornsaxiska: Tīi, fornhögtyska: Zīu (där z:at gör ett tz-ljud (/ꜩ/), från ett tidigare t), medan nominativt suffix -az, som annars försvunnit i Germanska språk, uppvisas i det nordiska formerna: urnordiska: Tīuʀ → fornnordiska: Tyr, vidare dubblerat i färöiska: Týrur, samt det sengotiska namnet Tyz (nedskriven på 800-talet av Alkuin av York, påvisande en tidigare *𐍄𐌹𐌿𐍃, *Tius, och 𐍄𐌴𐌹𐍅𐍃, *Teiws), vilket då kan tillbakarullas från annat håll: fornnordiska: -r → -ʀ → urnordiska: -aʀ → urgermanska: -az.

Utifrån ett skriftfynd, det äldsta urgermanska skriftfyndet, som återfinns på Negauhjälmen (Negau B) och är skrivet med fornitaliska skrivtecken, kan Tyrs äldsta kända urgermanska namn vara belagt, då som Teiva, vilket givit den rekonstruerade tidigare formen *Teiwaz, vilket sammanfaller med den förutspådda indoeuropeiska formen *deiwos. Hypotesen stärks av finska fornlånet Runkoteivas^(fi) (”rågguden”, även som Runkateivas, Runkateira, Rongoteus, Rungotäus, Rukotivo, Rukotiivo, Rukitohvana, Rukitehvana).

I de germanska språken och senare fastlandsnordiskan blev Tyrs namn allt kortare med tiden. Nedan ges ett förenklat etymologiled med både y-stavning och i-stavning, där den senare är vanligare i östnordiskan (forndanska/fornsvenska) och den tidigare i västnordiskan (fornnorska/fornisländska), även om båda förekommer omväxlande regionalt:

Det äldsta belägget av Tyrs namn i nordiskan finns på Ribe skallfragment (runt 725 e.Kr.), där skrivet med runor som Tiuʀ (ᛏᛁᚢᛦ), men stavningen torde förekommer redan under 600-talet i och med synkop av kort /a/ samt hopslagning av /w/ med /u/.

Språkmässigt är r/ʀ:et på slutet av namnet Tyr egentligen ett fornnordiskt nominativsuffix som byts ut i böjningar, därav genitivformen i "tisdag" (fornnordiska: tȳsdagʀ).

Ortnamn som innehåller namnet förekommer främst Danmark, och i viss mån Norge.^[4] Samma ord i andra ortsnamn syftar troligen på gudar i plural, som exempelvis Tiveden.^[5]

Formen ”Tyr” är i modern tid inlånad i svenskan från isländskan. Den inhemska inhemska formen med bortfallet nominativefterled (-er), Ti, finns kvar i veckodagen tisdag (fornsvenska: tisdagher: Tis dag = Tyrs dag) men används knappast i sig.^[2] På danska och norskt bokmål heter motsvarande veckodag Tirsdag (Tirs dag) och på nynorska Tysdag (Tys dag). Isländskans "ý" uttalas snarlikt "i" och båda stavningarna förekommit sporadiskt över norden historiskt.

Tyrs namn är även belagt i namn för t-runan ᛏ (Tyr) som är uppkallad efter honom. Olaus Petri skrev ner formen Thir omkring 1535^[6] medan Johannes Bureus och Nicolaus Granius dokumenterade formerna Tir, Tijr, Tyr och Tyʀ (ᛏᚤᛦ) respektive Tÿr (Tijr) omkring 1600, de två första från Dalarna.^[7][8][9]

Fördjupning: Prosaiska Eddan

Den enda myt i vilken Tyr spelar en betydande roll är den om Fenrisulvens fjättrande efter Lokes (Fenrirs fader) svek mot gudarna. Dessa lurar ulven att fjättrandet bara är en lek, och att han kommer att lössläppas sedan; Fenrir vill ha pant på detta, vilket endast Tyr vågar ställa upp på genom att lägga sin hand i djurets käft. När Fenrir förstår att han blivit lurad biter han av handen, varefter Tyr får leva enhänt. Under ragnarök kommer Tyr att strida mot helveteshunden Garm, och de kommer att dräpa varandra. Allt detta förmedlas av Snorre Sturlasson.

I gudasången Hymiskvida hittar man också Tyrs farmor eller mormor, en jättinna med nio storhundraden huvud (9 x 120 = 1080), såsom en bild av stjärnhimmelen.

• 👁 En av Torslundaplåtarna (plåt 4) från Öland, möjligtvis Tyr som bundit Fenrisulven.
  
  En av Torslundaplåtarna (plåt 4) från Öland, möjligtvis Tyr som bundit Fenrisulven.
• 👁 ”Trollhättanbrakteaten” (yngre järnålder) som antas föreställa Tyr som blir biten av Fenrisulven.
  
  ”Trollhättanbrakteaten” (yngre järnålder) som antas föreställa Tyr som blir biten av Fenrisulven.

Fördjupning: Poetiska Eddan

I Loketrätan påstår Loke att han har avlat en son med Tyrs hustru, två annars aldrig omnämnda gestalter. (”Min tillfälligtvis / var den son, som din hustru hade.”) I denna dikt nämns även att Tyr förlorat sin hand till Lokes avkomma - Fenrisulven alltså.

Även i Kvädet om Hymer förekommer Tyr, och förklarar där – tvärtemot vad Snorre berättar – att hans fader är jätten Hymer, som äger ett stort ölkar. I Sigrdrífumál uppmanas den som vill ha seger i strid att två gånger nämna Tyr och rista "segerrunor" på sitt svärd.

ᛏ (Týr) er einhendr áss ok ulfs leifar ok hofa hilmir; Mars, tiggi^[10]

”ᛏ (Tyr) är enhänte asen och ulvens lämning och hovets hjälmbärare; Mars, tigge (ledare)”

ᛏ (Týr) er einhendr áss og ulfs leifr og Friggiar fadir^[11]

”ᛏ (Tyr) är enhänte asen och ulvens lämning och Friggs fader”

ᛏ (Týr) er einhenttur áss ok ulfs leifar ok Balldurz Bródir^[12]

”ᛏ (Tyr) är enhänte asen och ulvens lämning och Balders broder”

ᛏ (Tyr) er æinhændr ása, opt værdr smídr at blása

”ᛏ (Tyr) är enhänte åsa, ofta vorde smeden att blåsa”

• Snorre Sturlasson: Prosaiska Eddan: Gylfaginning: 25 (original, engelsk översättning), 34 (original, engelsk översättning), 51 (original, engelsk översättning)
• Poetiska Eddan: Lokasenna (original, svensk översättning), Hymiskviða (original, svensk översättning)
• Tyr i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1920)
• Gallehushornen