e

1. gemen bokstav som förekommer i många varianter av det latinska alfabetet; versal variant: E
2. (matematik) det tal sådant att en funktion 👁 {\displaystyle f(x)=e^{x}\,}
   har derivatan 👁 {\displaystyle f'(x)=e^{x}\,}
   ; ett irrationellt tal som är basen till den naturliga logaritmen

   👁 {\displaystyle e=\lim _{x\rightarrow \infty }{(1+1/x)^{x}}=\lim _{x\rightarrow 0}{(1+x)^{1/x}}\approx 2,718282}
   

e

1. (apokopiskt, vardagligt) kortform av är; böjningsform avvara

   Användning: Vardagligt i talkspråk och chattspråk.

   Varianter: ä

   Etymologi: Av fornnordiskae i samma betydelse.

e

1. (musik) ton med frekvens nära 329,63 · 2ⁿ Hz, för något heltal n (om ettstrukna a antas ha frekvensen 440 Hz enligt överenskommen standard), vilken i liksvävande temperatur är enharmonisk med dississ och fess

   Sammansättningar: E-dur, e-moll

   Vanliga konstruktioner: ettstrukna e, femstrukna e, fyrstrukna e, trestrukna e, tvåstrukna e

e

1. och

e

1. och

e

1. och

e

1. och

e

1. (sydlig) han

e

1. en, ett; obestämd artikel (singular) för neutrum i nominativ, ackusativ och dativ

👁 Indragna rader ovanför strecket gäller en särskild definition. Eventuella rader närmast nedan kan gälla en eller flera av definitionerna ovan.

Etymologi: Av fornlågfrankiskaēn, av urgermanska*ainaz, av urindoeuropeiska*ójnos

e

1. och

e

1. och

e

1. och (framför ord som börjar med ett i-ljud)

e

1. och